Det var en gång en prinsessa som hette Snövit, eftersom hennes hud var vit som snö, hennes kinder röda som nypon och hennes hår svart som en koltrasts fjäder.
Hon bodde på ett slott tillsammans med sin styvmor, drottningen. Drottningen var vacker, men hon var också mycket fåfäng. Hon hade en spegel på väggen i sin kammare, en trollspegel som alltid talade sanning. Varje morgon ställde hon sig framför den och frågade:
”Spegel, spegel på väggen där, säg vem som vackrast i landet är?”
Och spegeln svarade: ”Ers majestät, ni är vackrast här.”
Då var drottningen nöjd.
Men Snövit växte upp, och hon blev vackrare för varje dag. Hon var vänlig mot alla på slottet, och hon sjöng för fåglarna i trädgården. Och en morgon, när drottningen ställde sin fråga, svarade spegeln:
”Ers majestät, ni är vacker, det är sant, men Snövit är tusen gånger vackrare än ni.”
Drottningen blev gul och grön av avund. Hon ropade på jägaren.
”Ta med Snövit långt in i skogen”, sa hon. ”Så långt att hon aldrig hittar hem igen. Jag vill inte se henne mer.”
Jägaren tog med Snövit in i skogen. Men när de hade kommit långt in bland träden stannade han. Han tyckte inte om det som drottningen hade bett honom om.
”Prinsessa”, sa han. ”Drottningen vill inte ha dig på slottet. Gå vidare in i skogen och hitta någonstans att bo. Jag säger till henne att du har rest långt, långt bort.”
Snövit gick. Skogen var mörk och stor, och grenarna rev i hennes klänning. Hon gick tills fötterna var trötta, och precis när det blev kväll kom hon fram till ett litet hus i en glänta.
Dörren var inte låst. Där inne var allting litet. Ett litet bord med sju små tallrikar, sju små skedar och sju små muggar. Och längs väggen stod sju små sängar med vita lakan.
Snövit var så hungrig att hon åt en liten bit bröd från varje tallrik och drack en klunk ur varje mugg. Sedan lade hon sig på tvären över tre av sängarna och somnade.
När det blev mörkt kom husets ägare hem. Det var sju små dvärgar. De arbetade hela dagarna inne i berget, där de grävde efter guld och ädelstenar, och de kom hem med lyktor i händerna och hackor över axeln.
”Vem har suttit på min stol?” sa den första.
”Vem har ätit från min tallrik?” sa den andra.
”Vem har druckit ur min mugg?” sa den sjunde.
Då fick de syn på Snövit som sov i sängarna. De höll upp lyktorna och tittade på henne.
”Vad hon är vacker”, viskade de. Och de lät henne sova till morgonen. Den sjunde dvärgen sov i en stol.
Nästa morgon berättade Snövit alltihop för dem.
”Du kan bo hos oss”, sa dvärgarna. ”Om du vill sköta huset och laga mat åt oss. Men lyssna noga. Medan vi är i berget får du inte släppa in någon. Ingen alls. Drottningen kommer att få reda på det förr eller senare.”
Snövit lovade.
Hemma på slottet ställde sig drottningen framför spegeln. ”Spegel, spegel på väggen där, säg vem som vackrast i landet är?”
”Snövit”, svarade spegeln, ”bakom de sju bergen, hos de sju små dvärgarna, är tusen gånger vackrare än ni.”
Drottningen skrek av ilska. Sedan gick hon ner i sin hemliga kammare och gjorde ett äpple. Ena halvan var röd och den andra vit, och den röda halvan var full av en tung, förtrollad sömn. Den som tog ett bett skulle sova och sova och inte vakna.
Hon klädde ut sig till en gammal bondgumma med sjalett och korg och gick över de sju bergen till dvärgarnas hus.
”Vackra äpplen!” ropade hon. ”Söta äpplen!”
Snövit tittade ut genom fönstret. ”Jag får inte släppa in någon”, sa hon.
”Det behöver du inte heller”, sa den gamla gumman. ”Titta här. Jag delar det. Du får den röda halvan, och jag tar den vita.” Och så tog hon själv ett bett av den vita halvan.
Då trodde Snövit att det var helt ofarligt. Hon sträckte ut handen genom fönstret, tog den röda halvan och tog ett bett.
Genast blev hon så trött, så trött. Hon hann precis lägga sig på bänken vid fönstret med äppelbiten i munnen innan hon föll i en djup, djup sömn.
När dvärgarna kom hem kunde de inte väcka henne. De ropade. De ruskade henne försiktigt. Hon bara sov vidare, med röda kinder och ett litet leende.
Dvärgarna ville kunna se henne även när de var ute. Så de gjorde en säng av glas och ställde den ute i gläntan, under de stora träden, så att hon kunde känna solen och höra fåglarna medan hon sov. De turades om att sitta hos henne. Och fåglarna kom och satte sig på glaset och sjöng för henne.
Så sov hon länge.
En dag red en prins genom skogen. Han såg glassängen i gläntan och den sovande prinsessan. Han tyckte att han aldrig hade sett någon så vacker.
”Låt mig ta med henne till mitt slott”, sa han till dvärgarna. ”Där ska hon få sova i den vackraste kammaren, och jag ska ta väl hand om henne.”
Dvärgarna ville inte först. Men prinsen bad så snällt att de till sist sa ja. Prinsens tjänare lyfte glassängen. Men en av dem snubblade på en rot. Sängen gungade, och äppelbiten hoppade ut ur Snövits mun.
Hon slog upp ögonen.
”Var är jag?” sa hon.
”Hos mig”, sa prinsen. ”Och hos dina sju vänner.”
Dvärgarna dansade runt sängen så att mössorna flög av.
Snövit följde med prinsen till hans slott, och de höll bröllop. Alla sju dvärgarna var med och satt på första raden. Drottningen blev också bjuden. Men när hon kom in och såg vem bruden var blev hon så generad att hon vände och åkte hem igen. Och där hemma hängde hon en filt över spegeln, så att den aldrig mer kunde svara henne.
På prinsens slott sover Snövit i en kammare med fönstret öppet i natt, du, så att hon kan höra fåglarna i skogen, och varje lördag kommer sju små dvärgar uppför vägen med lyktor i händerna för att äta middag med henne. God natt.

