Törnrosa

⏳ 6 minuters lästid

Det var en gång en liten prinsessa som kallades Törnrosa, och hon sov i hundra år.

Men innan hon kunde sova måste hon ju födas. Det hände en vårmorgon i ett kungarike där kungen och drottningen länge hade önskat sig ett barn. Klockorna ringde i alla torn, och kungen var så glad att han ville hålla den största fest som landet någonsin hade sett.

Det bodde tretton kloka gummor, eller feer som en del kallade dem, i kungariket. Alla skulle bjudas till festen. Men på slottet fanns bara tolv guldtallrikar. Och så kom den trettonde inte med på listan.

Festen var praktfull. Det var musik och blommor och tårtor i så många våningar att kocken fick stå på en stege. Och när den nästan var slut steg feerna fram en efter en och gav den lilla prinsessan sina gåvor. Den första gav henne godhet. Den andra skönhet. Den tredje ett mod som aldrig tog slut. Den fjärde en röst som kunde sjunga. Så fortsatte det, tills elva feer hade gett sin gåva.

Då flög dörren upp med en smäll.

Det var den trettonde fen. Hon var arg. Hon var så arg att ljusen i salen fladdrade.

”Ingen guldtallrik åt mig”, sa hon. ”Då ska ni få en gåva av mig också. När prinsessan fyller femton ska hon sticka sig på en slända. Och då ska hon falla i en sömn så djup att ingen i hela världen kan väcka henne.”

Sedan vände hon och gick.

Det blev alldeles tyst. Drottningen höll den lilla prinsessan tätt intill sig.

Men den tolfte fen hade ännu inte gett sin gåva. Hon steg fram. Hon kunde inte ta tillbaka den arga fens ord. Men hon kunde ändra på dem.

”Hon ska sova”, sa hon milt. ”Men inte utan slut. Hon ska sova i hundra år. Och hela slottet ska sova med henne. När de hundra åren har gått vaknar de allihop igen.”

Kungen gjorde vad han kunde. Han lät samla ihop alla sländor i hela landet och bränna dem på en stor brasa på torget. Då kunde ingen sticka sig.

Prinsessan växte upp. Hon var god och modig och kunde sjunga så att fåglarna satte sig på fönsterbrädan för att lyssna. Alla tyckte om henne. Och alla var så noga med att aldrig nämna den trettonde fen att prinsessan inte visste något om det.

Så kom dagen då hon fyllde femton.

Kungen och drottningen var ute och red. Prinsessan gick omkring på slottet och hade tråkigt. Hon gick uppför trappor som hon aldrig hade gått uppför förut. Och högst upp i det äldsta tornet hittade hon en liten dörr med en rostig nyckel i låset. Hon vred om den.

Inne i ett litet rum satt en gammal gumma och spann lin. Hennes spinnrock snurrade, och sländan dansade upp och ner.

”Vad är det du gör?” frågade prinsessan. Hon hade aldrig sett en slända förut.

”Jag spinner”, sa den gamla gumman. ”Vill du prova?”

Prinsessan sträckte fram handen. Och i samma ögonblick som hon rörde vid sländan stack hon sig i fingret.

Hon hann bara sätta sig på sängen i hörnet. Sedan somnade hon.

Och hela slottet somnade med henne. Kungen och drottningen, som just hade kommit hem, sov i sina stolar i tronsalen. Hästarna sov i stallet, hundarna på gården och duvorna på taket. Flugorna sov på väggen. Elden i köket slutade fladdra, gröten slutade bubbla, och kocken, som just skulle skälla på kökspojken för att han hade slickat på vispgrädden, somnade med pekfingret i luften.

Runt slottet började en häck av törnbuskar att växa. Den växte varje år. Högre och högre och tätare och tätare, tills man bara kunde se spetsen av det högsta tornet. På sommaren slog rosa rosor ut på törnena, och folket i byn berättade sagan om prinsessan som sov där inne.

Många prinsar kom förbi genom åren. De försökte ta sig igenom törnena. Men häcken var så tät och så taggig att de alla fick vända med revor i rockarna och gå hem igen.

Så gick det hundra år.

En dag kom en ny prins ridande. Han hade hört sagan av sin farfar, som hade hört den av sin. Han steg av hästen och gick fram mot törnena.

Och den dagen hade de hundra åren precis gått. Törnena var fulla av rosor. Och när prinsen sträckte fram handen böjde sig grenarna åt sidan, så att det blev en stig.

Han gick genom gården där hundarna sov. Han gick genom köket där kocken fortfarande stod med pekfingret i vädret. Han gick uppför alla trapporna och upp i det gamla tornet. Och där låg hon. Han tyckte att hon var det vackraste han någonsin hade sett, och försiktigt böjde han sig ner och gav henne en puss på kinden.

Törnrosa slog upp ögonen.

Och så vaknade hela slottet. Kungen och drottningen gned sig i ögonen. Hästarna reste sig och skakade manen. Duvorna på taket tog fram huvudet under vingen. Flugorna kröp vidare på väggen. Elden flammade upp, gröten började bubbla, och kocken sänkte pekfingret, för han hade glömt vad han skulle säga.

Bröllopet hölls i rosenträdgården. Alla tretton feerna blev bjudna. Kungen hade låtit göra en extra guldtallrik.

Nyckeln till det lilla tornrummet hänger nu på en spik så högt upp, du, att ingen kan nå den utan en väldigt lång stege. Ute i häcken slår de rosa rosorna ut, och inne på slottet sover hela hovet bara en vanlig, god natts sömn som tar slut när tuppen gal i morgon. God natt.