Det var en gång en prinsessa som hette Dagmar. Hon var sex år, och hon hade en krona som en gammal fe hade förtrollat den dagen hon föddes.
Det var ingen stor krona. Den var av tunt silver, med sju små, klara stenar, och den passade precis på hennes huvud. Och förtrollningen var den här: kronan lyste när Dagmar sov.
Inte när hon var vaken. Bara när hon sov.
Alla på slottet hade sett det. Kocken hade sett det när han bar upp frukost tidigt. Vakten utanför hennes dörr hade sett det varenda natt i sex år. Mamma och pappa hade sett det. Till och med slottskatten hade sett det, för den sov vid fotänden av hennes säng.
”Den lyser som en liten måne”, sa kocken. ”Hela rummet blir silver.”
”Den blinkar”, sa vakten. ”Mjukt. Som om den andas.”
Den enda som aldrig hade sett det var Dagmar.
Hon hade försökt. Hon hade legat med öppna ögon i sängen och väntat på att somna, så att hon kunde se den. Men när hon somnade var ju ögonen stängda. Och när hon öppnade dem var hon vaken, och då lyste inte kronan.
Hon försökte öppna ögonen väldigt snabbt. Det fungerade inte. Hon försökte sova med ena ögat öppet. Det kunde hon inte. Hon försökte lägga sig med en spegel bredvid sig. Spegeln visade en vanlig silverkrona och en prinsessa som var sur.
”Det är inte rättvist”, sa hon till mamma. ”Det är ju min krona.”
Mamma satte sig på sängkanten. Hon funderade länge.
”Det är sant”, sa hon. ”Du kan aldrig se den lysa. Men ska jag berätta för dig hur den ser ut?”
Dagmar nickade.
”När du har legat en stund”, sa mamma, ”och dina andetag blir långsamma, då börjar den yttersta stenen att lysa. Den lilla längst till vänster. Först bara svagt, som en glöd. Sedan nästa. Och nästa. Tills alla sju lyser. Och då blir det silver i hela rummet. Gardinerna. Taket. Katten.”
”Katten?”
”Katten blir helt silvrig. Och när du drömmer något fint blinkar stenarna lite fortare. Och när du vänder dig om glider ljuset över väggen, som när solen skiner på vatten.”
Dagmar lade sig ner. Hon lade kronan på nattduksbordet bredvid sig, så att den inte tryckte.
”Stannar du här tills den börjar?” frågade hon.
”Jag stannar här”, sa mamma.
Dagmar blundade. Hon tänkte på den yttersta stenen, den lilla längst till vänster, som började lysa. Hon tänkte på nästa. Hon kom till den fjärde.
Mamma satt och tittade på henne. Sedan tittade hon på kronan.
Den yttersta stenen lyste.
Sov gott, du lilla lysande människa. Du kan inte själv se ditt eget sken när ögonen är stängda, men någon sitter och ser det. God natt.
