Det var en gång en prinsessa som hette Rosa. Hon var nio år, hade alltid jord under naglarna, och hennes allra bästa ställe på hela slottet var rosenträdgården bakom köket, där det växte trehundra rosenbuskar i alla färger.
Hon skötte dem tillsammans med den gamla trädgårdsmästaren Valdemar. Han hade ett skägg som en buske och kunde känna igen varenda ros på doften.
En kväll i september stod Valdemar ute i trädgården och sniffade i luften. Han rynkade pannan.
”Prinsessan”, sa han. ”Känner du det?”
Rosa sniffade. Luften var klar och skarp och luktade något kallt.
”Det blir nattfrost”, sa Valdemar. ”Den första i år. Och alla de sena rosorna står precis i knopp. Om frosten tar dem i natt slår de aldrig ut.”
Rosa tittade ut över trädgården. Trehundra buskar. Det var omöjligt för två.
”Vi måste ha hjälp”, sa hon.
Hon sprang in i köket. Där stod kocken och diskade.
”Kocken! Rosenträdgården fryser! Vi måste lägga lakan över buskarna!”
Kocken torkade händerna och följde med. Och kocken hämtade kökspigan.
Kökspigan hämtade husan. Husan hämtade kusken. Kusken hämtade stalldrängen, som kom med två hästtäcken under armen.
Och stalldrängen hämtade vakterna från porten.
Och vakterna hämtade kammarherren, som kom i sin fina jacka och sa: ”Det här är högst oregelbundet.”
Och kammarherren hämtade drottningen.
Och drottningen hämtade kungen, som kom i nattskjorta och nattmössa och tofflor, med ett ljus i handen och en förvirrad blick.
”Vad är det som pågår?” sa kungen.
”Det blir frost”, sa Rosa. ”Vi måste täcka rosorna.”
Kungen tittade på de trehundra buskarna. Sedan tittade han på sin dotter, som stod med ett lakan i varje hand och jord på näsan.
”Då är det bäst att vi sätter igång”, sa han.
Det blev en konstig natt på slottet.
Kocken täckte de röda rosorna med dukar från matsalen. Husan täckte de gula med gardiner från balsalen. Stalldrängen använde hästtäckena till de stora, gamla buskarna vid muren. Vakterna höll lyktor så att alla kunde se. Kammarherren kom på att hans fina jacka passade bra till en liten vit ros och lade den försiktigt över.
Drottningen knöt fast lakan med sina hårband.
Och kungen gick omkring i nattskjorta och tofflor och ställde små ljus i glas mellan buskarna, för Valdemar sa att bara lite värme kunde göra skillnad.
Vid midnatt var alla trehundra buskar täckta. Trädgården såg ut som ett hav av små vita spöken med ljus emellan.
”Nu kan vi inte göra mer”, sa Valdemar. ”Nu får vi vänta på morgonen.”
Ingen gick och lade sig. De satte sig på bänkarna och trappan och gräset, tätt ihop, i filtar och jackor. Kocken kom med varm choklad. Kungen somnade med huvudet på drottningens axel och snarkade lite.
Rosa satt bredvid Valdemar.
”Tror du att det räcker?” viskade hon.
”Det får vi se”, sa han.
På morgonen låg det rimfrost på gräset. Det knastrade när man gick på det. Slottets tak var vitt.
Rosa lyfte försiktigt på det första lakanet.
Under det stod rosenknoppen. Hel och grön och röd i spetsen. Inte en enda frostfläck.
Under nästa lakan var det likadant. Och nästa. Och under kammarherrens jacka stod den lilla vita rosen och var precis på väg att slå ut.
En vecka senare blommade allihop. Det var den sista och finaste rosenblomningen som slottet någonsin hade sett. Och kungen gick omkring och berättade för både kocken och kusken och kammarherren att han själv hade räddat de gula.
Det hade han inte. Han hade räddat de rosa. Men Rosa sa ingenting.
Ute i trädgården står rosorna nu under sina lakan och väntar på morgonen. Du har ditt täcke, och det är mycket varmare än en duk från matsalen. Sov sött, du. God natt.
