Det var en gång en prinsessa som hette Cecilia. Hon var sju år och hade just fått lov att ha ett rum i slottets gamla torn, och i det rummet hängde det en spegel.
Det var en stor, oval spegel med en ram av förgyllda blad, och den var väldigt gammal. Den första kvällen, när Cecilia stod framför den och borstade håret, sa den något.
”Du har tandkräm på hakan.”
Cecilia tappade borsten. Hon tittade sig omkring. Det fanns ingen där.
”Här”, sa spegeln. ”Precis framför dig. Hakan. Vänster sida. Din vänstra.”
Cecilia torkade sig på hakan med ärmen. Det var tandkräm.
”Är du en magisk spegel?” viskade hon.
”Jag är en ärlig spegel”, sa spegeln. ”Det är inte riktigt samma sak. Jag kan inte visa dig fjärran länder. Jag kan inte trolla. Jag kan bara berätta för dig hur saker och ting är.”
Cecilia tänkte på sagan om Snövit. ”Vem är vackrast i hela landet?” frågade hon.
”Det vet jag inte”, sa spegeln. ”Jag har bara sett det här rummet i tvåhundra år. Den vackraste jag har sett var en tjänsteflicka år 1870 som skrattade så högt att det skrämde duvorna.”
Cecilia blev lite besviken. Men bara lite.
Nästa morgon stod hon framför spegeln i sin nya klänning. ”Hur ser jag ut?”
”Klänningen är fin”, sa spegeln. ”Men du har den bak och fram. Knapparna ska sitta på ryggen.”
Det skulle de.
På eftermiddagen kom hon upp från trädgården. ”Hur ser jag ut nu?”
”Du har lera på knät”, sa spegeln. ”Och en snigel i håret. Den mår bra. Men den vill nog gärna ut igen.”
Cecilia bar försiktigt ner snigeln i trädgården.
Hon började tycka om spegeln. Den var inte särskilt bra på att ge komplimanger. Men den var bra på att hitta saker. Hennes ena hårspänne låg bakom gardinen. Den saknade strumpan låg under sängen. Hennes bok låg med framsidan nedåt på fönsterbrädan, uppslagen på sidan fyrtiotvå.
En kväll var det bal på slottet. Cecilia hade en ljusblå klänning på sig, åt rätt håll, och hon hade själv satt upp håret. Hon ställde sig framför spegeln och höll andan.
”Nå?” sa hon.
Spegeln var tyst länge.
”Du ser glad ut”, sa den till slut. ”Det kan man inte måla dit. Och du har ingen tandkräm på hakan.”
Cecilia dansade hela kvällen. Hon dansade med sin pappa och med sin farbror och med en väldigt gammal hertig som dansade som en stork. Hon kom upp i tornet långt efter läggdags med skorna i handen.
Hon ställde sig framför spegeln en sista gång.
”Och nu?” frågade hon.
”Nu ser du trött ut”, sa spegeln. ”Dina ögon är små, och du gäspar medan du står där. Du borde gå och lägga dig.”
”Är det ärligt?”
”Jag är alltid ärlig”, sa spegeln.
Så Cecilia gick och lade sig.
Har dina ögon också blivit lite små nu, du? Gäspar du medan du ligger där? Då säger jag samma sak som spegeln, helt ärligt. Du borde sova. God natt.
