Det var en gång en enhörning som hette Luna, och hon var den enda enhörningen i hela skogen.
Skogen låg långt uppe i norr, där träden var mörka granar och där skogen tog slut vid ett kallt, grått hav. På sommaren var det ljust hela natten. På vintern dansade norrskenet grönt över himlen. Luna hade en päls som var vit som snö och ett långt, vridet horn i pannan, och hon var mycket vacker. Det sa alla djuren.
Men hon var ensam.
Räven hade sina ungar. Renarna gick i stora hjordar och ropade på varandra. Till och med ugglorna i den gamla granen satt tätt ihop på natten. Men det fanns ingen annan som Luna. Ingen annan med ett horn. När hon tittade ner i sjön såg hon bara sig själv.
”Finns det inga andra som jag?” frågade hon ugglan en kväll.
Ugglan tänkte länge. ”Jag har hört”, sa hon, ”att det finns några ute i havet. Några med ett horn. Måsarna har sett dem. Men det kanske bara är något som måsarna säger.”
Luna kunde inte glömma det. Varje morgon gick hon ner till stranden där skogen tog slut och tittade ut över det grå vattnet. Hon såg måsar. Hon såg sälar som låg på stenarna. En dag såg hon ett isberg som drev långsamt förbi långt ute, vitt och blått.
Men ingen med horn.
En tidig morgon i juli låg havet alldeles blankt. Luna stod vid vattenbrynet. Och då såg hon något.
Ute i det stilla vattnet kom något upp. Det var långt och rakt och vridet, och det pekade mot himlen. Ett horn. Sedan kom ett till. Och ett till.
Luna höll andan.
Ett stort, grått huvud med ljusa fläckar kom upp ur vattnet, precis under det första hornet. Det pustade, pffff, och ett litet moln av ånga steg upp. Sedan kom fler. Fem, sex, sju stora, grå djur som låg och guppade i ytan med sina långa horn pekande uppåt och framåt.
Det största av dem simmade ända in mot stranden, där vattnet var djupt nog. Det tittade upp på Luna med ett litet, mörkt öga.
”God dag”, sa det. Rösten lät som klick och visslingar, men Luna förstod den. ”Vad är du för en?”
”Jag är en enhörning”, sa Luna. ”Och vad är du?”
”Jag är en narval”, sa djuret. ”Vi bor i havet här i norr, bland isen. Men du har ju ett horn precis som vi.”
”Ja”, sa Luna. Och hon kände att hon log ända ut i hornet.
Narvalen berättade. Hornet var egentligen en tand. Den växte ut genom överläppen, rak och vriden, och den kunde bli längre än en vuxen man är lång. Den var full av små nerver, så att narvalen kunde känna vattnet med den, hur kallt det var och hur salt.
”En gång”, sa narvalen, ”för flera hundra år sedan, trodde människorna att våra tänder var enhörningshorn. De sålde dem för mer än guld. En kung i Danmark lät göra en hel tron av dem. Den står kvar än i dag, på ett slott i Köpenhamn.”
”Så de trodde att ni var enhörningar”, sa Luna långsamt.
”Och nu står jag här och pratar med en riktig”, sa narvalen och pustade igen, pffff. ”Då är vi väl något slags kusiner. Du på land. Vi i vattnet.”
Luna lade sitt horn mot narvalens tand. Ett litet, klart klick. Det lät som när två glas skålar.
Hela förmiddagen stannade narvalerna vid stranden. Ungarna lekte i vågorna, och några av de vuxna korsade tänderna över ytan som om de fäktades, men alldeles försiktigt. Luna gick längs vattenbrynet, och de simmade med henne.
På eftermiddagen började det blåsa. Narvalerna skulle vidare, ut mot isen.
”Kommer ni tillbaka?” frågade Luna.
”Varje sommar”, sa narvalen. ”När havet blir blankt och nätterna är ljusa. Titta efter hornen.”
De simmade ut. Luna stod länge och såg de långa, vridna tänderna bli mindre och mindre mot horisonten.
Den kvällen berättade hon det för ugglan.
”Så måsarna hade rätt”, sa ugglan.
”De hade rätt”, sa Luna. ”Jag är den enda enhörningen i skogen. Men jag är inte den enda med ett horn.”
Luna står under den stora granen vid stranden i kväll, du, med det vridna hornet pekande mot de första stjärnorna, och hon spanar efter en lång, vriden tand bland vågorna. Långt i norr glider sju narvaler mellan isflaken och pekar mot samma himmel. God natt.
