Det var en gång en liten enhörning som hette Mynta. Hon var vit med silvergrå man, hennes horn var inte större än en morot än, och hon bodde i en skog där svalorna byggde bo under bladen i de gamla bokträden.
Varje dag såg hon dem lyfta. Svisch, upp mellan grenarna. Svisch, ut över ängen. Svisch, så högt att de blev till små, svarta prickar mot de vita molnen.
”Enhörningar flyger inte”, sa hennes mamma när Mynta stod och stirrade upp med öppen mun. ”Vi springer. Det är också bra.”
Det var också bra. Men det var inte samma sak.
Vid bäcken bakom skogen bodde en fé som hette Fläder. Hon gjorde drycker av blommor och dagg, och de flesta av dem smakade förskräckligt. Men en kväll, när Mynta hade berättat om svalorna för tredje gången, gick Fläder in i sin håla och kom ut med en liten flaska.
”En klunk”, sa hon. ”Så får du vingar. Men bara tills solen går ner. Och det finns bara tre klunkar i flaskan. Så tänk dig noga för.”
Mynta tog den första klunken nästa morgon.
Det kittlade mellan skulderbladen. Sedan stramade det. Och sedan, med ett litet plopp, var de där. Två vingar, vita som hennes päls och mjuka som dun.
Hon flaxade. Hon lyfte. Hon störtade ner i en buske. Hon flaxade igen.
Och sedan flög hon.
Upp över bokträden. Upp över ängen. Upp till svalorna, som flög förbi med stora ögon och kvittrade något som lät som: ”Vad är det där för en?”
Det var underbart. Det var kallt i öronen och blåsigt i manen. Hon kunde se hela skogen under sig som en grön matta. Hon kunde se bäcken som en silvertråd. Hon kunde se sin mamma ute på ängen, inte större än en liten vit sten.
Hon flög hela dagen. Och medan hon flög lade hon märke till något.
Nere vid den gamla hagen, där ingen gick längre, stod åsnan Kringel. Han var gammal och grå och hade stått i hagen så länge någon kunde minnas. Och varje gång en fågel flög över honom lyfte han huvudet och följde den med blicken. Hela vägen, tills den var borta.
Precis när solen försvann bakom träden försvann vingarna också. Mynta landade på ängen och gick hem på fyra ben.
Nästa morgon hade hon fortfarande två klunkar kvar i flaskan. Hon tänkte på svalorna. På himlen. På hur kallt och fint det var i öronen.
Sedan gick hon ner till den gamla hagen.
”Kringel”, sa hon. ”Har du någonsin velat flyga?”
Åsnan tittade på henne med sina stora, sorgsna ögon. ”Varenda dag”, sa han. ”Ända sedan jag var ett litet föl.”
Mynta höll fram flaskan. ”En klunk”, sa hon. ”Tills solen går ner.”
Den dagen flög en gammal, grå åsna över skogen. Han flög inte särskilt snyggt. Han flög snett och långsamt och ropade ”I-AH!” varje gång han dök. Svalorna flög förvirrade runt honom. Och Mynta sprang under honom hela dagen, över ängen och genom skogen, med manen fladdrande, och tittade upp och skrattade.
När han landade på kvällen stod han länge och darrade på benen.
”Tack”, sa han. Det var det enda han kunde säga.
Det fanns fortfarande en klunk kvar.
Mynta gömde flaskan under sin säng av mossa. Hon visste inte än vem den sista klunken var till. Kanske henne själv. Kanske någon annan. Hon tänkte vänta och se.
Den natten låg hon och tittade upp genom bladen. Svalorna sov. Och ute i den gamla hagen stod Kringel och tittade upp mot stjärnorna, som om han kunde minnas dem alldeles nära.
God natt, du. Tänk dig att du hade en enda klunk flygdryck under kudden. Vem skulle få den? Det får du gärna ligga och fundera på tills sömnen kommer.
