Det var en gång en flicka som hette Petra, och hennes mamma lagade gamla vävda tapeter. Inte mattor på golvet. Tapeter som hängde på väggen. Vävda bilder, hundratals år gamla, från slott och herrgårdar och kyrkor. En sådan vävd bild kallas för en gobeläng.
En dag på höstlovet fick Petra följa med mamma till jobbet.
De körde ut till en gammal herrgård med ett torn och en vallgrav. Ägaren, en äldre dam som hette fru Ilse, tog emot dem på trappan.
”Den ligger uppe på vinden”, sa hon. ”Vi hittade den när vi skulle lägga nytt tak. Den har legat hoprullad i en kista i över hundra år. Ingen visste att den fanns där.”
Vinden var stor och ljus, för det låg plast över hålen i taket. Mitt på golvet låg en lång, hoprullad bonad på ett bord. Mamma tog på sig vita handskar. Hon gav Petra ett par också.
”Vi rör bara med handskar”, sa hon. ”Och vi drar aldrig. Gammalt garn är skört som torra löv.”
Sedan rullade de ut den. Långsamt. En halv meter i taget.
Först kom det blommor. Små blommor, hundratals, i röda och blå och vita färger, blekta men fortfarande tydliga. Sedan kom ett träd. Sedan en kanin. Sedan en räv som satt och tittade. Sedan fler blommor.
Och sedan en enhörning.
Den var vit och stod mitt bland blommorna med huvudet lyft. Hornet var långt och vridet. Lite längre bort fanns det en till. Och en till. Den minsta låg ner med benen vikta under sig, som en kalv.
”Det är en enhörningsskog”, sa Petra.
”Det är en mille-fleurs-bonad”, sa mamma. ”Det betyder tusen blommor. Den är nog vävd för femhundra år sedan. Det finns bara väldigt få sådana kvar i hela världen.”
Fru Ilse satte sig på en stol. ”Femhundra år”, sa hon. ”Och den har legat här och väntat.”
Det fanns hål i bonaden. En del av den hade spruckit. Ett hörn var helt borta, uppätet av mal. Mamma tog bilder och mätte och skrev anteckningar. Hon förklarade att hon inte tänkte sy nya blommor i hålen. Hon skulle bara stödja det gamla garnet bakifrån, med tunn tråd i nästan samma färg, så att bonaden inte gick sönder mer.
”Det tar lång tid”, sa hon. ”Kanske ett år.”
Under tiden fick Petra en uppgift. Hon skulle räkna enhörningarna. Och efteråt blommorna i en liten ruta som mamma hade lagt ett vitt snöre runt.
Enhörningarna var lätta. Det var fem. Blommorna var svårare. Hon räknade till sjuttiotvå och blev osäker och började om. Sedan räknade hon till hundrasju.
”I den rutan?” sa mamma. ”Då finns det nog över tjugotusen i hela bonaden.”
Petra tittade ut över bonaden. Tjugotusen blommor. Och en människa hade vävt varenda en, för femhundra år sedan, för hand.
På kvällen rullade de försiktigt ihop den i silkespapper, och mamma körde hem den till sin verkstad. Om ett år ska bonaden hänga i herrgårdens stora sal. Fru Ilse har lovat att Petra får komma och titta på den.
När man är en enhörning i en gammal bonad, du, kan man vänta väldigt länge. De fem enhörningarna ligger i silkespapper i mammas verkstad nu, och de har ingen brådska. God natt.
