Det var en gång en enhörning som hette Jörgen, och han bodde i Hjørring.
Nu tänker du kanske att enhörningar bor i skogar med silverträd och vattenfall. Det gör nog en del av dem också. Men Jörgen bodde i ett gult radhus på en gata med prydliga häckar och soptunnor i raka rader. Han hade en liten trädgård med ett morotsland, en cykel med korg och en hylla full av glitterhattar.
Jörgen älskade tre saker. Morotsmuffins. Cykeltävlingar. Och linedance, helst i den silverfärgade hatten.
Det fanns bara ett problem. Ingen i Hjørring trodde att han var en enhörning.
”Det där är en häst med en glasstrut på huvudet”, sa grannen Carsten över häcken.
”Han är utklädd”, sa barnen på skolgården.
”Han är en snäll kille”, sa Yvonne, som stod i bageriet vid torget. ”Men han köper alldeles för många morötter.”
Jörgen tog det med ro. Han visste ju själv vad han var. Han vattnade sitt morotsland och cyklade sin morgontur och dansade linedance i vardagsrummet på kvällarna, så att tavlorna på väggen hoppade.
Så kom tisdagen med blåsten.
Det var en sådan blåst som bara finns längst upp i Danmark. Den kom in från havet och for genom gatorna, så att hattar flög och häckar böjde sig. Brevbäraren fick hålla sig fast i en lyktstolpe med ena handen och i sin väska med den andra.
Borta vid torget hade Yvonne just kommit ut från bageriet med en bricka chokladbollar. Hon skulle bara ställa dem i fönstret i den nya korgen. Men då kom en vindpust. Brickan vippade. Och alla chokladbollarna rullade ut över torget, åt alla håll, fortare och fortare.
”Mina chokladbollar!” ropade Yvonne. ”Det var femtiotvå stycken!”
Det var precis då Jörgen kom cyklande. Han hade regnponcho på sig, gummistövlar som blinkade i hälarna och sitt regnbågsparaply över huvudet, och han såg chokladbollarna innan någon annan gjorde det.
Han svängde med cykeln. Han trampade på. Och så fällde han ihop paraplyet, för med ett paraply kan man inte cykla i sådan blåst. Det hade hans mamma alltid sagt.
Han cyklade efter den första chokladbollen och fångade den med spetsen av sitt horn. Plopp. Den satt fast. Han cyklade efter nästa. Plopp. Han susade runt mellan bänkar och cykelställ, runt fontänen, in under markisen vid skoaffären, och varje gång han böjde huvudet kom det en chokladboll till på hornet.
Och så, medan alla stod och tittade, började hornet att lysa. Svagt först. Sedan starkare. Rosa och guldigt och lite grönt, som det gör när en enhörning blir riktigt glad över något.
Folk slutade hålla i sina hattar.
Jörgen bromsade framför bageriet. Han böjde huvudet. Och ner i Yvonnes bricka gled chokladbollarna, en efter en, lika fina som förut, bortsett från ett litet hål i mitten.
”Femtiotvå”, sa Yvonne när hon hade räknat. Hon tittade på hornet. Det lyste fortfarande lite. ”Det där”, sa hon långsamt, ”det är ingen glasstrut.”
Carsten stod borta vid hörnet. Han hade sett alltihop. Han tog av sig hatten, eller rättare sagt, blåsten tog den, men han låtsades att det var med flit.
På lördagen hade Hjørring stadsfest. En bit av torget röjdes, och Jörgen blev bjuden att stå längst fram i linedancen. Han satte på sig den silverfärgade hatten. Yvonne hade bakat morotsmuffins till hela staden, och chokladbollarna med hål fick ett eget fat med en skylt där det stod ENHÖRNINGSBOLLAR.
Carsten dansade bredvid Jörgen. Han var inte särskilt bra. Men han var med på alla stegen.
Den silverfärgade hatten hänger på sin krok i det gula radhuset i Hjørring nu, du, och Jörgen har lagt sig med hornet på kudden, medan blåsten susar vidare över taket ut mot havet. Hornet lyser fortfarande en pytteliten smula, så som det gör efter en riktigt bra dag. God natt.