Det var en gång en liten enhörning som hette Iris. Hon hade en man som en sidenrosett och ett horn som kunde lysa i alla färger när hon skrattade. Och i kväll var det den stora enhörningsfesten på ängen, den som bara hölls en gång om året.
Hennes vänner Rune och Duna hade hjälpt henne att fläta in blommor i manen. Duna var vit med bruna fläckar. Rune var grå och lite klumpig och snubblade ofta på sina egna hovar.
”Ditt horn ska lysa hela kvällen”, sa Duna. ”Det gör det alltid när du är glad.”
”Jag är glad”, sa Iris. Men hennes horn lyste inte. Det var bara ett vanligt, blekt horn.
På ängen stod det redan många. Det fanns en lång tårta med sockerstjärnor. Det fanns musik från en harpa som två äldre enhörningar spelade på. Det fanns dans. Och mitt på ängen stod gamla Gryning, vars horn hade varit så långt att det nästan nådde molnen när hon var ung. Nu var det kortare och grått, men hon kunde fortfarande sjunga.
”Välkomna”, sa Gryning. ”I kväll firar vi att vi är här tillsammans. Varken mer eller mindre.”
Sedan började festen.
Iris försökte dansa. Hon försökte sjunga med. Hon försökte le mot alla. Men hennes horn fortsatte att vara blekt. Ju mer hon tänkte på det, desto blekare blev det.
Rune kom fram till henne. ”Vad är det?”
”Det lyser inte”, viskade Iris. ”Alla tittar. De väntar på att det ska lysa.”
”Vem väntar?” sa Rune och tittade sig omkring. Ingen tittade. De dansade. De åt tårta. Ett litet föl rullade runt i gräset.
”Jag tycker att de väntar”, sa Iris.
Duna kom också. Hon stod en stund. Sedan sa hon: ”Kom. Vi går bakom den stora eken. Bara en liten stund.”
Bakom eken var det tyst. Man kunde höra festen, men man kunde inte se den.
”Berätta den där historien”, sa Duna. ”Den om dig och lerpölen.”
”Den är pinsam”, sa Iris.
”Precis”, sa Rune.
Så Iris berättade om den gången hon hade försökt hoppa över lerpölen och landat mitt i den, så att man bara kunde se hornspetsen. Duna började skratta. Rune snubblade på en rot av bara skratt. Iris försökte hålla det inne. Sedan kom det. Först ett fniss. Sedan ett riktigt skratt. Sedan ett skratt som gjorde ont i magen av skratt.
Och mitt i skrattet lyste hennes horn. Först svagt rosa. Sedan orange. Sedan hela regnbågen, en färg i taget, som när man blåser såpbubblor.
De tre gick tillbaka till festen. Iris horn lyste hela vägen. Ingen frågade varför det hade varit släckt. De bara dansade vidare, och Iris dansade med, och varje gång Rune snubblade lyste det lite extra.
När Gryning till slut sa god natt och enhörningarna började gå hem i små grupper genom skogen, gick Iris mellan Duna och Rune. Hennes horn hade blivit mjukare nu, bara ett svagt, varmt sken, som en nattlampa.
”Nästa år”, sa Duna, ”berättar vi lerpölshistorien på ängen. För alla.”
”Aldrig”, sa Iris. Men hon log, och hornet blinkade en gång, grönt.
Kommer du på något pinsamt som har hänt dig någon gång, du? Då får du gärna fnissa lite åt det under täcket. Kanske lyser du också lite grann. God natt.
