Det var en gång en enhörning som hette Snö. Hon var vit från mule till svans, hon bodde med de andra enhörningarna i en dal med en stor sjö, och hon hade en hemlig vän.
Hennes vän var en fladdermus. Han hette Flax.
De hade träffats en sommarkväll, precis när det började skymma. Snö stod vid sjön och drack, och Flax kom susande så nära hennes öra att hon hörde vingarna. Han flög i sicksack, upp och ner, och varje gång han svängde tvärt hördes ett litet klickljud.
”Vad gör du?” frågade Snö.
”Äter”, sa Flax och gjorde en loop. ”Myggor. Trehundra i kväll hittills.”
Sedan dess träffades de varje kväll i skymningen vid den gamla pilen vid sjön. Flax hängde upp och ner i en gren och berättade om allt han kunde höra. För han kunde höra mycket. Han kunde höra var en mygga flög, i kolsvart mörker, bara genom att ropa och lyssna efter ekot.
Men Snö berättade inte om honom för de andra enhörningarna. Hon var rädd för vad de skulle säga. De andra enhörningarna tyckte att fladdermöss var läskiga. ”De flyger in i håret”, sa de. ”De har läderartade vingar och spetsiga öron.”
En kväll i augusti skulle det bli fest vid sjön. Alla enhörningarna samlades vid vattenbrynet för att se fullmånen gå upp. Det fanns blomsterkransar och klöver att äta.
Men precis när månen kom upp kom myggorna också.
De kom i stora, surrande moln från vassen. De stack enhörningarna i mulen och i öronen och mellan ögonen. Alla skakade på huvudet och slog med svansen. En gammal enhörning nös. Några av de små började gråta.
”Vi måste gå hem”, sa de. ”Festen är förstörd.”
Snö tittade upp mot pilen. Flax hängde där. Han tittade ner på henne.
Snö nickade.
Flax lyfte. Och bakom honom, från pilen, från vassen, från de ihåliga träden på andra sidan sjön, lyfte hans familj. Tjugo fladdermöss. Fyrtio. Kanske hundra. De susade in över enhörningarna i sicksack, klick, klick, klick, och myggorna försvann en efter en.
Enhörningarna stod alldeles stilla. Ingen av dem fick en fladdermus i håret. Inte en enda.
Efter en kvart fanns det inte en enda mygga kvar. Flax landade på pilgrenen och hängde upp och ner med en mycket tjock mage.
”Vem var det?” frågade den gamla enhörningen.
”Det var min vän”, sa Snö. ”Han heter Flax.”
Den gamla enhörningen tittade länge upp i pilen. Sedan böjde hon huvudet en aning. Det var den finaste bugning en enhörning kan ge.
Festen fortsatte tills månen stod högt över sjön.
Om du ser något fladdra i skymningen en sommarkväll, du, så är det kanske en fladdermus som äter myggor. Det gör den medan du sover, så att ingen sticker dig. God natt.
