Det var en gång en enhörning som hette Viska. Hon var vit som rimfrost, hon gick genom staden varje natt medan alla sov, och hennes horn lyste som en liten lykta.
Det var hennes arbete att titta till barnen. Hon gick från fönster till fönster och tittade in. Sov de? Hade täcket ramlat av? Hon lyste lite in på dem, mjukt och silvervitt, och sedan gick hon vidare.
En natt sov en av dem inte.
Han hette Arvid. Han var fem år, och han satt i sin säng med täcket ända upp till ögonen och tittade ut i mörkret i sitt rum.
Viska stannade utanför fönstret.
Arvid såg ljuset. Han såg hornet. Sedan såg han resten av henne. Han glömde att vara rädd och kröp fram till fönstret.
”Är du en enhörning?” viskade han genom den öppna springan.
”Ja”, sa Viska. ”Varför sover du inte?”
”Det är för mörkt”, sa Arvid. ”Jag kan inte se någonting.”
Viska tittade in i hans rum. Hon lyste med hornet. Där fanns en bokhylla. En stol med kläder på. En låda med leksaker.
”Ska jag visa dig en hemlighet om mörker?” sa hon.
Arvid nickade.
”Då ska du sätta dig i sängen igen”, sa Viska. ”Och så släcker jag mitt horn.”
”Nej”, sa Arvid.
”Bara lite”, sa Viska. ”Och jag står precis här. Hela tiden.”
Arvid kröp tillbaka i sängen. Han höll fast i täcket.
Viska släckte sitt horn.
Det blev mörkt. Alldeles mörkt. Arvid kunde inte se någonting. Han kunde inte se stolen. Han kunde inte se bokhyllan. Han kunde inte ens se sina egna händer.
”Nu räknar vi”, sa Viska där ute, tyst. ”Långsamt. Till hundra.”
De räknade. Ett. Två. Tre.
Vid tjugo kunde Arvid se fönstret. En grå fyrkant, lite ljusare än resten.
Vid fyrtio kunde han se stolen. En mörk klump med något som hängde ut över kanten.
Vid sextio kunde han se bokhyllan. Och böckerna i den. Och nallen högst upp.
Vid åttio kunde han se sina egna händer på täcket. Och Viskas huvud utanför fönstret, svagt vitt, utan något ljus i hornet alls.
Vid hundra kunde han se nästan allting.
”Det är det som är hemligheten”, sa Viska. ”Dina ögon lär sig att se i mörkret. De behöver bara lite tid. Mörkret är inte tomt. Det är bara långsamt.”
Arvid tittade runt i sitt rum. Det fanns kvar. Alltihop. Bara grått och mjukt i stället för färgat.
”Kan du se lika bra som jag?” frågade han.
”Bättre”, sa Viska. ”Jag har övat i många år.”
Arvid lade sig ner. Han tittade på nallen i bokhyllan. Han kunde se dess öron.
”God natt, Viska”, sa han.
”God natt, Arvid”, sa hon.
Hon tände inte hornet igen förrän hon var en bra bit bort på gatan.
Räkna långsamt till hundra i mörkret, du. Vid tjugo kan du se fönstret. Vid åttio dina egna händer. Och någonstans mellan sextio och hundra har du säkert somnat. God natt.
