Det var en gång en liten enhörning som hette Ida. Hon var ljusgrå med vit man, hon bodde i en dal med en flod och ett vattenfall, och hon ville gå över en regnbåge.
Hon hade sett dem många gånger. När det regnade och solen kom fram efteråt stod det en regnbåge över dalen. Den sträckte sig över hela dalen, från kulle till kulle, som en bro. Röd och orange och gul och grön och blå och lila.
”En dag går jag över den”, sa hon.
En eftermiddag i maj regnade det, och sedan kom solen. Och där var den. Den var så klar att man kunde se den ända ner till marken. Ena änden stod på ängen precis på andra sidan floden.
Ida sprang.
Hon hoppade över floden på stenarna. Hon galopperade genom ängen. Regnbågen stod där ute framför henne, stor och klar.
Men när hon kom fram dit där den hade stått var den inte där. Den stod längre bort. Ute vid skogen.
Hon sprang till skogen. Regnbågen stod bakom skogen nu.
Hon stannade och flåsade. Regnbågen var lika långt bort som förut.
”Den flyttar sig”, sa hon.
”Det gör den”, sa en röst.
Det var den gamla sköldpaddan Krumme. Han låg på en sten i solen och torkade sig efter regnet.
”Varför flyttar den sig?” frågade Ida.
”För att den inte finns där ute”, sa Krumme. ”Inte på riktigt. Den är gjord av solljus och regndroppar. Solen skiner bakom dig och in i dropparna framför dig, och då ser du färgerna. Men när du flyttar dig flyttar den sig med dig. Den är alltid lika långt bort.”
Ida tittade på regnbågen. Den hängde kvar. Så vacker.
”Så man kan aldrig gå över den?”
Krumme tänkte långsamt, som sköldpaddor gör. ”Man kan inte gå över den”, sa han. ”Men man kan gå in i den.”
”Hur då?”
”Gå till vattenfallet”, sa Krumme. ”När solen står lågt på eftermiddagen.”
Ida sprang hela vägen tillbaka genom dalen till vattenfallet. Det var högt och vitt och brusade ner över klippan, och längst ner stod ett dis av små, fina droppar som blåste ut över vattnet.
Hon ställde sig på stenarna bredvid det, med solen i ryggen. Och där, i diset framför henne, fanns en regnbåge.
Den var liten. Ingen stor bro över hela himlen. En liten båge, precis framför henne, i dropparna från vattenfallet. Och den var så nära att den nästan nuddade hennes mule.
Ida tog ett steg framåt. In i diset. Dropparna lade sig på hennes man, kalla och fina.
Och regnbågen låg över henne. Röd på ena sidan av hornet. Lila på den andra. Hon stod mitt i den.
Hon stod där tills solen gick ner bakom berget och regnbågen bleknade och försvann. Hon var genomblöt. Hennes man droppade.
Den kvällen berättade hon det för Krumme.
”Jag gick inte över den”, sa hon. ”Men jag stod i den.”
”Det är bättre”, sa Krumme. ”På andra sidan en regnbåge finns det ju bara himmel.”
Ida lade sig i gräset vid floden. Hon kunde fortfarande höra vattenfallet brusa långt borta.
Du har också en regnbåge som bara är din, du. Ingen annan ser precis samma. När solen kommer fram efter regnet i morgon kan du titta efter den. Nu är det natt. Sov gott. God natt.
