Det var en gång en tågförare som hette Tom. Han körde ett litet rött lok på en gammal bibana mellan två byar och en skog, och han hade kört samma sträcka varje dag i tjugofyra år.
Han kände varenda meter. Han kände bron över ån, där tåget mullrade. Han kände kurvan vid kvarnen, där man skulle bromsa. Och han kände ljudet av rälsen.
Ta-dunk. Ta-dunk. Ta-dunk.
Det ljudet kom från de små mellanrummen. Rälsen låg inte i en enda lång bit. Den låg i bitar som var lagda efter varandra med ett litet glapp emellan, inte bredare än ett lillfinger. Varje gång hjulen rullade över ett av glappen sa det ta-dunk.
”Varför är det glapp?” frågade barnen när de stod på perrongen och såg tåget komma. ”Är det för att de inte hade tillräckligt långa skenor?”
”Det är rälsens hemlighet”, sa Tom och blinkade.
En dag i juli var det det varmaste det hade varit på många år. Solen gassade över åkrarna. Asfalten på landsvägen var mjuk. Till och med korna stod i skuggan och ville inte röra sig.
Tom körde ut från den första byn klockan två. Han hade fönstret nere, men det hjälpte inte. Ta-dunk. Ta-dunk.
Sedan kom han till den långa, raka sträckan före skogen. Och han såg något.
Långt fram, där spåret gick in under träden, låg rälsen inte rakt. Den slog en liten krok åt sidan. Inte mycket. Bara en båge, som när ett snöre inte är helt sträckt.
Tom drog i bromsen.
Tåget skrek och gnisslade och gled och bromsade, och passagerarna gungade fram i sätena, och en man tappade sin tidning. Tåget stannade tjugo meter före bågen.
Tom hoppade ner och gick fram och tittade. Skenorna var böjda. Varma och blanka och böjda åt sidan, som om någon hade knuffat på dem.
Han ringde banvakten från telefonen i förarhytten. Sedan gick han tillbaka genom vagnarna och berättade för passagerarna att de fick vänta en stund.
En timme senare kom banvakten Per på sin lilla dressin med verktyg och en hink vatten. Han tittade på rälsen och visslade.
”Solkurva”, sa han. ”Tur att du såg den.”
Medan Per och Tom hällde vatten på rälsen och väntade på att den skulle svalna kom några barn från tåget ut och tittade.
”Varför är den böjd?” frågade en pojke.
”När järn blir varmt blir det längre”, sa Tom. ”Inte mycket. Men lite. Och räls är väldigt lång. Om den inte hade plats skulle skenorna knuffa på varandra och böja sig, så här.”
Pojken tittade på rälsen. Sedan tittade han längre bak, där den låg rakt.
”Är det därför det är glapp?”
”Det är därför”, sa Tom. ”Så att skenorna har plats att bli lite längre när solen skiner. Det är rälsens hemlighet. Den här sträckan är ny. Den har inte tillräckligt med glapp.”
”Ta-dunk”, sa pojken.
”Ta-dunk”, sa Tom.
På kvällen hade det kommit folk med maskiner, och rälsen låg rakt igen. Tåget körde vidare, långsamt. Tom kom hem tre timmar för sent.
Han gick ut i sin trädgård, satte sig i stolen och blundade. Det var fortfarande varmt. Men någonstans ute i mörkret, längs spåret, kunde han höra rälsen svagt. Den tickade. Det gör järn när det svalnar på natten och blir lite kortare igen.
Tick. Tick. Tick.
Tick, tick, säger huset, du, när taket och elementen svalnar och blir en pytteliten aning kortare. Precis som rälsen. Det är bara natten som arbetar. God natt och sov gott.
