Det var en gång ett litet rött skolflygplan som hette Lille Luffe. Han hade två säten, ett fram och ett bak, en propeller som snurrade som en elvisp, och han bodde i en hangar på ett litet flygfält mitt bland sädesfälten.
Lille Luffe kunde flyga. Det var inte det. Han kunde lyfta, stiga, svänga och flyga en fin åtta över kyrkan. Men att landa, det hade han bara gjort med kapten Isaksson vid spaken. Kapten Isaksson var fluglärare, och han hade flugit i fyrtio år.
Idag skulle Lille Luffe landa med en ny elev. Hon hette Sylvia, och hon var nitton, och det var första gången hon själv skulle styra ner.
”Det går bra”, sa kapten Isaksson från baksätet. ”Jag sitter precis här. Om något går fel tar jag över.”
Sylvia nickade. Lille Luffe kunde känna att hennes händer var lite fuktiga på spaken.
De flög ett varv över flygfältet. Nere på marken låg landningsbanan. Den var av gräs, lång och grön, med vita ränder i båda ändar och en vindstrut på en stång som hängde och fladdrade.
”Vinden kommer från vänster”, sa kapten Isaksson. ”Lite från sidan. Den kommer att knuffa er. Ni ska bara hålla nosen lite upp mot den.”
De svängde in mot banan. Lille Luffe sänkte farten. Han fällde ner klaffarna. Marken kom närmare. Träden. Staketet. De vita ränderna.
Vinden knuffade. Lille Luffe gled lite åt höger. Sylvia vred på spaken. Han gled lite åt vänster.
Hjulen tog i gräset. Bump.
Och sedan studsade han. Rakt upp i luften igen, ett par meter, som en boll.
”Full gas”, sa kapten Isaksson lugnt. ”Upp igen. Vi tar ett varv till.”
Lille Luffe brummade upp över staketet. Han skämdes. Sylvia skämdes. Men kapten Isaksson bara nynnade.
”Det kallas en känguru-landning”, sa han. ”Jag gjorde fem sådana innan jag lärde mig.”
Andra gången kom de in för fort. Kapten Isaksson sa ”upp igen” innan de ens hann ner till marken. Lille Luffe steg och svängde och kom runt igen.
Tredje gången var vinden lite svagare. Sylvia drog ner farten lite tidigare. Hon höll nosen upp mot vinden. Lille Luffe gled ner mot banan, lugnt nu, som en and som ska landa på en sjö.
Han svävade precis ovanför gräset. Nästan. Nästan.
Och sedan rörde hjulen marken. Inte bump. Mer som en sko som sätter sig i mjukt gräs. Han rullade och rullade och blev långsammare, och till slut stod han stilla vid slutet av banan, precis vid de vita ränderna.
Ingen sa något på en stund. Propellern snurrade långsamt.
”Det där”, sa kapten Isaksson, ”var en landning.”
Sylvia skrattade. Hon lade pannan mot spaken och skrattade.
De taxade bort till hangaren. Kapten Isaksson stängde av motorn, och propellern snurrade långsammare och långsammare och stod stilla. Sylvia klappade Lille Luffe på sidan innan hon gick.
På kvällen stod han i den mörka hangaren och kunde fortfarande känna gräset under hjulen. Ute på fältet hängde vindstruten slakt. Det blåste inte längre.
Vindstruten hänger slakt över flygfältet nu, du. Ingen vind, inga landningar. Lille Luffe står i sin hangar med propellern helt stilla, och kapten Isaksson har hängt sin flygjacka på kroken. God natt.
