Det var en gång en liten tomtenisse som hette Tore, och han var den yngsta i hela Jultomtens verkstad.
Verkstaden låg långt, långt upp i norr. Den låg inne i ett fjäll som hade formen av ett hjärta, och utanför låg isen på sjön så tjock och vit att man kunde åka på den med hundspann. På vintern gick solen inte upp alls där uppe. Det var mörkt hela dagen, och himlen var full av stjärnor, och inne i fjället lyste det i alla gångar.
Tore hade börjat som lärling i september. Han sopade golv och sorterade spik och höll ett öga på limburken. Han kunde inte tillverka leksaker än. Men han kunde springa fort, och det var bra, för verkstaden var stor.
Där fanns snickeriet, där det doftade trä och hyvelspån. Där fanns syateljén med de stora korgarna med tyg och garn. Där fanns målarverkstaden, där de gamla tomtarna satt med fina penslar och målade ögon på trähästar. Och där fanns köket, där Tomtemor kokade risgrynsgröt i en gryta stor som ett badkar.
Och så fanns dörren längst bort i den långa korridoren.
Den var låg och grön och hade ett mässingshandtag som var nött blankt. Ingen gick in genom den. Ingen pratade om den. Men varje kväll, när de andra tomtarna hade gått och lagt sig, såg Tore Jultomten gå ner längs korridoren med en lykta i handen, öppna den gröna dörren och stänga den bakom sig.
”Vad finns där inne?” frågade Tore den gamla snickartomten.
”Det får du fråga Jultomten om”, sa snickartomten. ”Man går inte in genom en stängd dörr utan att knacka. Inte här heller.”
Så Tore knackade.
Det var en sen kväll i början av december. Lyktorna i korridoren var släckta. Han stod framför den gröna dörren med hjärtat i halsgropen, och sedan knackade han tre gånger.
”Kom in”, sa en djup röst.
Tore öppnade dörren.
Rummet var litet och varmt. Det fanns en vedkamin i hörnet och en fåtölj framför den, och på alla fyra väggarna fanns hyllor från golv till tak. På hyllorna låg brev. Tusentals brev, i högar och lådor, i alla färger. Några var skrivna med blyerts och några med tuschpenna och några med glitterlim. Några var bara en teckning.
Jultomten satt i fåtöljen med ett brev i handen och glasögon på näsan.
”God kväll, Tore”, sa han. ”Jag trodde väl att det skulle bli du.”
”Är det här alla breven?” viskade Tore.
”Det är årets”, sa Jultomten. ”Än så länge. Det kommer fler varje dag.”
Han berättade. Barn i hela Sverige skriver till honom. De skriver på papper och lägger det i ett kuvert och skriver ”Till Tomten” utanpå. Sedan hamnar breven i en brevlåda. Därifrån åker de med postbilen till ett postkontor, och från postkontoret flyger de norrut, många timmar, så långt det går. Och där uppe i mörkret kör ett hundspann den sista biten av posten över isen till fjället.
”Och sedan läser jag dem”, sa Jultomten. ”Vartenda ett. Det är det som är hemligheten. Julklapparna klarar tomtarna. Men breven läser jag själv.”
”Även de som bara är en teckning?”
”Särskilt de.”
Han räckte Tore brevet han satt med. Det var en teckning av ett hus med en röd dörr och ett träd bredvid. Under huset stod det med blyerts: KÄRA TOMTEN. VI HAR FLYTTAT. HÄR BOR VI NU. KRAM MONA 5 ÅR.
”Hon är rädd att jag inte ska hitta henne”, sa Jultomten. ”Så hon har skickat mig en karta.”
Han tog fram en låda från hyllan bredvid fåtöljen. Den var full av teckningar av hus. Små hus och stora hus, hus med många fönster och hus med bara ett. Det stod en adress på allihop, några rätt stavade och några inte.
”Alla som har flyttat”, sa han. ”Jag sparar dem. Det är min bästa karta över Sverige.”
Tore satt länge på golvet vid kaminen och tittade på husen. Jultomten läste vidare, brev efter brev. Ibland log han. En gång skrattade han så högt att glasögonen gled ner på näsan. Det var ett brev från en pojke som hade lärt sig cykla utan stödhjul. Han ville inte ha någon julklapp. Han ville bara att Tomten skulle veta det. Han hade ritat sig själv på cykeln med ett väldigt långt streck bakom, så att man kunde se hur fort det gick.
Jultomten lade det brevet på en särskild hylla.
”Vad gör du med det?” frågade Tore.
”Jag kommer ihåg det”, sa Jultomten. ”Och så skickar jag ett grattis. Det är inte varje dag någon lär sig cykla så fort att det behövs ett helt streck för att visa det.”
Det blev sent. Kaminen sprakade. Ute vid fjället skällde en draghund, och sedan blev det tyst igen.
”Får jag komma tillbaka i morgon?” frågade Tore.
Jultomten tittade på honom över glasögonen. ”Kan du läsa?”
”Lite”, sa Tore. ”Stora bokstäver.”
”Då kan du sortera teckningarna”, sa Jultomten. ”Hus i en låda. Djur i en annan. Och de man inte kan se vad de föreställer i en tredje. Den är ofta störst.”
Det blev Tores första riktiga arbete i verkstaden. Varje kväll, när de andra hade gått och lagt sig, knackade han tre gånger på den gröna dörren. Han sorterade och läste stora bokstäver. Han lärde sig att ett barn kan rita en hund som ser ut som ett moln, och att det inte gör någonting, för Jultomten ser ändå att det är en hund.
Och en morgon i december såg han Tomtemor slå in ett litet platt paket. På lappen stod det MONA, och under namnet satt en liten teckning av ett hus med en röd dörr.
Om du skriver till Tomten i år kommer ditt brev också dit upp till slut. Det åker över isen i mörkret, bak på en hundsläde, och en liten tomtenisse lägger det i rätt låda innan Jultomten sätter sig i fåtöljen och tar på sig glasögonen. God natt.
