Det var en gång en liten björn som hette Birk. Han var född i ett ide under rötterna på en omkullfallen gran, han var brun och rund som en kotte, och han borde sova. Det var mitt i vintern. Alla björnar sover på vintern.
Men Birk hade vaknat.
Han låg i idet bredvid sin mamma och lyssnade. Hon andades djupt och långsamt. Ute var det alldeles tyst, så tyst som det bara blir när snön ligger tjock.
Birk smög ut.
Det var ljust. Månen sken på snön, så att hela skogen var blå och vit. Det fanns inga fåglar. Inga insekter. Inga bär på buskarna. Han nosade efter något att äta. Det fanns ingenting.
Då såg han ett spår.
Små fotspår i snön som glittrade. Inte som en katts eller en rävs. Mindre. Lättare. Som om någon nästan inte vägde någonting.
Han följde dem.
De gick uppför backen, förbi den frusna bäcken, bort till en klippa. Och i klippan fanns en spricka, precis lagom stor för en liten björn.
Birk kröp in.
Därinne fanns en grotta. Väggarna var täckta av is, och isen var full av små luftbubblor som fångade månskenet utifrån och kastade runt det som tusen små ljus. Det droppade ingenstans. Allt var fruset.
Mitt i grottan satt en flicka. Hon var vit som rimfrost och hade hår som istappar, och hon var inte mycket längre än Birk.
”Du är vaken”, sa hon. Hon lät inte förvånad. Mer bekymrad.
”Jag kunde inte sova”, sa Birk.
”Det är inte bra”, sa hon. ”Jag heter Vita. Jag tar hand om vintern. Och vintern är inte till för vakna björnar.”
”Varför inte?”
Vita satte sig på huk framför honom. ”Känn efter. Är du hungrig?”
Birk kände efter. Han var väldigt hungrig.
”Finns det något att äta där ute?”
”Nej.”
”Är det kallt?”
”Ja.” Han huttrade lite.
”Det är därför björnar sover”, sa Vita. ”Inte för att de är lata. För att vintern inte har något åt dem. Så de sover, och magen sover också, och när de vaknar finns det bär och rötter och myror igen.”
Birk tänkte på det. ”Men jag kan inte somna om.”
Vita log för första gången. Det var ett kallt leende, men vänligt. ”Det kan jag hjälpa dig med.”
Hon tog med honom ut ur grottan. Hon gick först genom snön, och där hon gick lyste spåret svagt bakom henne, så att han kunde följa det. De gick tillbaka över backen. Förbi den frusna bäcken. Bort till den omkullfallna granen.
Vid ingången till idet stannade hon. ”In”, viskade hon. ”Lägg dig intill din mamma. Ända in. Med nosen i hennes päls.”
Birk kröp in. Hans mamma sov fortfarande. Han lade sig intill henne, med nosen i den tjocka varma pälsen som luktade jord och höst.
Vita satte sig i öppningen till idet. Hon började nynna. Det var ingen sång med ord. Det var mer som vinden som drar fram över snön. Fssss. Fssss. Lång och lugn.
Birk kände hur tunga hans ögon blev.
”När vaknar jag?” mumlade han.
”När isen på bäcken knakar”, sa Vita. ”När fåglarna kommer tillbaka. När du kan känna doften av de första gröna bladen. Då väcker din mamma dig.”
”Kommer du då igen?”
”Nej. Då är det inte min tid längre. Då är det vårens.”
Birk suckade. Det var en stor suck för en så liten björn. Och sedan sov han.
Vita satt kvar tills hon hörde hans andetag bli djupa och långsamma, som mammans. Sedan reste hon sig och borstade snön av knäna. Hon lade en liten isstjärna vid ingången, så tunn att den skulle smälta genast när våren kom.
Sedan gick hon. Hennes spår lyste en stund i snön. Sedan slocknade de.
I idet sov två björnar, en stor och en liten, hela vintern igenom.
Ute i skogen ligger det björnar och sover just nu, med nosen i varandras päls. Fssss, säger vinden över snön. Fssss. God natt.
