Det var en gång en soldat som kom marscherande längs landsvägen, ett två, ett två. Han hade sin ränsel på ryggen och en sabel vid sidan, och nu skulle han hem.
Då mötte han en gammal häxa på landsvägen.
”God kväll, soldat”, sa hon. ”Nu ska du få så mycket pengar du vill.”
”Tack ska du ha, gamla häxa”, sa soldaten.
”Ser du det stora trädet?” sa häxan. ”Det är alldeles ihåligt inuti. Klättra upp i toppen och låt dig glida ner. Där finns tre dörrar. I den första kammaren sitter en hund på en kista. Den har ett par ögon så stora som tekoppar. Men det ska du inte bry dig om. Jag ger dig mitt blårutiga förkläde. Bred ut det på golvet och sätt hunden på det. Då kan du ta så många kopparslantar du vill.”
”Vad ska du ha då?” frågade soldaten.
”Inte en enda skilling”, sa häxan. ”Hämta bara det gamla elddonet som min farmor glömde där nere.”
Soldaten klättrade ner i trädet. Han kom till gången. Han öppnade den första dörren. Där satt hunden med ögon så stora som tekoppar och glodde på honom.
”Du är en snygg en”, sa soldaten. Han satte den på häxans förkläde och fyllde fickorna med kopparslantar.
I den andra kammaren satt en hund med ögon så stora som ett par kvarnhjul. Där fanns silverpengar. Soldaten slängde kopparslantarna och fyllde fickorna och ränseln med silver.
I den tredje kammaren satt en hund vars ögon var så stora som Runda tornet, och de snurrade runt i huvudet precis som hjul. Den var värd sin vikt i guld, för där fanns guld. Så mycket guld att soldaten kunde köpa alla sockergrisar i hela Köpenhamn för det. Han fyllde mössan och stövlarna och alla fickorna, så att han knappt kunde gå. Och han kom ihåg att ta med det gamla elddonet.
”Hissa upp mig, gamla häxa!” ropade han.
”Har du elddonet?” frågade häxan.
”Vad ska du med det?” frågade soldaten.
”Det angår inte dig”, sa häxan. ”Ge mig det.”
”Berätta det för mig”, sa soldaten. ”Annars behåller jag det.”
Häxan blev så arg att hon stampade i marken och fräste. Sedan satte hon sig på sin kvast och flög sin väg, högt över träden, och syntes aldrig mer i de trakterna.
Soldaten ryckte på axlarna och gick in till staden. Han fick fina kläder och många vänner. Men han hade hört att kungens dotter var mycket vacker, och att hon bodde i ett kopparslott med många murar och torn. Ingen fick se henne, för det var spått att hon skulle gifta sig med en alldeles vanlig soldat, och det tyckte kungen inte om.
Soldaten gjorde av med alla sina pengar. Han fick flytta upp i en liten kammare under taket. En mörk kväll hade han inte ens pengar till ett ljus. Då kom han ihåg det gamla elddonet. Han slog eld med det.
Genast stod hunden med ögon som tekoppar framför honom. ”Vad befaller min herre?”
Soldaten blev förvånad. Slog han en gång kom hunden som satt på kopparslantarna. Slog han två gånger kom den med silverpengarna. Och slog han tre gånger kom den som hade guldet. Nu hade soldaten pengar igen.
”Jag vill så gärna se prinsessan”, sa han en kväll. ”Bara ett ögonblick.”
Hunden sprang iväg. Och genast var den tillbaka med prinsessan, som sov på dess rygg. Hon var så söt att soldaten måste ge henne en puss. Sedan sprang hunden tillbaka med henne.
Nästa morgon berättade prinsessan att hon hade drömt så konstigt om en hund och en soldat. Drottningen blev misstänksam. Hon sydde en liten påse med bovetegryn och band den på prinsessans rygg och klippte ett litet hål i den. Nästa natt, när hunden bar prinsessan, strösslades grynen hela vägen fram till soldatens hus.
Då blev soldaten fångad och satt i tornet. ”I morgon ska du skickas bort från riket och aldrig komma tillbaka”, sa kungen.
Nästa morgon kom en liten skomakarpojke springande förbi fönstret. ”Hör du”, ropade soldaten. ”Hämta mitt elddon från min kammare, så ska du få fyra skilling.” Pojken sprang och hämtade det.
Utanför staden hade allt folket samlats. Kungen och drottningen satt på en tron, och domarna satt bredvid.
”Får jag önska en sak innan jag går?” frågade soldaten. ”Jag skulle vilja slå eld med mitt gamla elddon.”
Kungen sa ja. Soldaten slog eld. Ett, två, tre. Och där stod alla tre hundarna. Den med ögon som tekoppar, den med ögon som kvarnhjul och den med ögon som Runda tornet.
De sa ingenting. De stod bara där, stora och tysta, och tittade på kungen.
Kungen tittade på hundarna. Han torkade sig i pannan. ”Kanske”, sa han långsamt, ”har vi varit lite för snabba.”
Prinsessan hoppade upp. ”Det var han!” sa hon. ”Det var han från drömmen. Han var så snäll.”
Hon kom ut ur kopparslottet och blev drottning. Det tyckte hon om. Bröllopet varade i åtta dagar, och hundarna satt med vid bordet och gjorde stora ögon.
I kopparslottet sover den nya drottningen och soldaten i kväll, du, och i hörnet ligger ett gammalt elddon som ingen får röra. Utanför dörren sitter tre stora hundar och håller vakt, en med ögon som tekoppar, en med ögon som kvarnhjul och en med ögon som Runda tornet. God natt.
