Det var en gång en prinsessa som hette Sofia, och hon lät mer än någon annan på hela slottet.
Hon sprang i trapporna. Hon sjöng i korridorerna. Hon smällde i dörrarna, och när hon gick genom slottsträdgården flög alla duvorna upp.
En morgon tog slottets skogvaktare med henne ut i skogen. Han hette Halvar och var gammal och tystlåten och hade ett rött skägg som stack ut som en rävsvans.
”I dag ska vi titta på dovhjortar”, sa han. ”Om de vill visa sig.”
Sofia trampade iväg efter honom längs stigen. Grenarna knäcktes under hennes stövlar. Hon pratade högt om allt hon såg. Och de såg ingenting. Inte ett enda djur. Bara en koltrast som flög skrikande iväg.
Halvar stannade. ”Djuren i skogen hör dig långt innan du ser dem”, sa han. ”Vill du lära dig att gå som de går?”
Sofia nickade.
Han visade henne. Först hälen ner, mycket långsamt. Sedan resten av foten, rullande ut mot tårna. Känn efter om det ligger en gren under. Flytta tyngden först när foten står stadigt. Och håll dig nära mig och stigen, sa han, för skogen är stor, och en prinsessa på egen hand kan gå vilse.
Det var svårt. Sofia vinglade. Hon fick stå stilla länge mellan varje steg. Men efter en stund gick det bättre. Hon kunde höra sina egna steg bli tysta. Och då började hon höra allt det andra.
En hackspett som hamrade långt borta. En ekorre som klöste sig uppför en stam. Vinden i trädtopparna.
Vid kanten av en glänta satte sig Halvar på huk och pekade.
Ute i det höga gräset stod en hind. Hon var ljusbrun med vita fläckar på ryggen och en lång, mörk rand nerför svansen. Bredvid henne stod en liten kalv på smala ben. Den var född i somras och hade fortfarande fler fläckar än sin mamma.
De åt. Hinden lyfte huvudet och vred på öronen. Sofia höll andan. Hinden tittade rakt på henne, länge. Sedan sänkte hon huvudet och åt vidare.
De satt kvar tills djuren gick in i skogen igen.
På vägen hem gick Sofia bredvid Halvar, hälen först och sedan tårna. Vid slottsträdgården flög inte duvorna upp.
Om du skulle smyga bort till den där gläntan nu, skulle du gå med hälen först, du, och tårna långsamt efter. Kanske står hinden och kalven kvar där i månskenet. Kanske har de lagt sig i det höga gräset för att sova, precis som Sofia inne på slottet. God natt.
