Det var en gång en prinsessa som hette Amalia, och hon kunde prata med månen. Det var ingen annan på slottet som kunde det. Hennes rum låg högst upp i det högsta tornet, och varje natt, när månen kom förbi fönstret, öppnade hon det och sa god kväll.
”God kväll, prinsessan”, sa månen. Den hade en djup och lite trött röst, som någon som har varit uppe väldigt länge.
Månen berättade om allt den såg. Om skepp på havet och rävar på fälten och barn som låg och tittade upp på den från sina sängar över hela världen.
”Alla tittar på mig på natten”, sa den en kväll. ”Men jag har en hemlig önskan.”
”Vad är det?” frågade Amalia.
Månen var tyst en stund. ”Jag skulle vilja att någon tittade på mig på dagen”, sa den.
”På dagen? Men då är du ju inte där.”
”Jo”, sa månen. ”Ofta. Jag står på himlen medan solen skiner. Jag är blek och lite genomskinlig, som ett papper. Men ingen tittar upp. Alla tror att jag bara kommer på natten.”
Amalia hade aldrig sett månen på dagen. Hon hade aldrig letat efter den.
”När är du där nästa gång?” frågade hon.
”I morgon eftermiddag”, sa månen. ”Över slottsträdgården, lite till vänster om den stora kastanjen.”
Nästa dag kunde Amalia nästan inte koncentrera sig på sina lektioner. Hon tittade ut genom fönstret hela tiden. Efter lunch sprang hon ut i slottsträdgården och ställde sig vid kastanjen.
Hon tittade upp. Där var blå himmel och ett enda vitt moln. Och sedan, lite till vänster, något som liknade ett halvt, vitt kex. Den var så blek att hon nästan inte kunde se den.
”Där är du!” ropade hon och vinkade med båda armarna.
Trädgårdsmästaren tittade upp från rosenrabatten. ”Vem vinkar prinsessan till?”
”Månen”, sa Amalia och pekade.
Trädgårdsmästaren kisade. ”Ja men”, sa han förvånat. ”Det har jag aldrig lagt märke till.” Och så vinkade han också.
Kokerskan kom ut med ett fat. Hon vinkade. Kungen kom ut för att se vad som pågick och fick syn på den. Han tog av sig kronan och vinkade med den. Till slut stod allt slottsfolk i trädgården och vinkade upp mot en halv, blek måne på en blå eftermiddagshimmel.
Den kvällen öppnade Amalia sitt fönster som vanligt.
”God kväll”, sa hon.
”God kväll”, sa månen. Rösten var inte trött längre. ”Såg du kungen? Han vinkade med sin krona.”
”Det såg jag”, sa Amalia.
”Det har aldrig hänt förut”, sa månen, och den lyste så klart att Amalias rum blev alldeles silverfärgat.
Amalia stängde fönstret och lade sig i sängen. Hon lät gardinen stå lite på glänt.
Titta upp i morgon, du, när det är ljust. Kanske står det en blek måne på himlen och väntar. Vinka till den. Men just nu lyser den på ditt fönster och vakar över att du sover. God natt.
