Det var en gång en flicka som alla kallade Askungen, eftersom hon alltid satt vid spisen och eftersom hennes klänning alltid var grå av aska.
Hon bodde i ett stort hus tillsammans med sin styvmor och sina två styvsystrar. De var inte snälla mot henne. Styvsystrarna sov i mjuka sängar med sidenkuddar, medan Askungen sov på en madrass i en liten kammare under trappan. Hon städade, hon lagade maten, hon bar in ved och tvättade kläder, och när hon var färdig hittade styvmodern alltid på något mer.
Men Askungen var vänlig. Hon sjöng medan hon arbetade, och hon gav alltid lite brödsmulor till mössen i köket och till duvorna på fönsterbrädan. De kom när hon ropade.
En dag kom det ett brev från slottet. Kungen skulle hålla bal i tre dagar, och alla unga flickor i hela riket var bjudna. Prinsen skulle hitta någon som han ville gifta sig med.
Styvsystrarna tjöt av glädje. De provade klänningar i flera dagar. Askungen sydde band på deras ärmar, lockade deras hår och snörde deras skor.
”Får inte jag också följa med?” frågade hon tyst.
Styvmodern skrattade. ”Du? I den där klänningen? Du har ju inte ens ett par skor som passar.”
Sedan åkte de i väg i vagnen, och Askungen blev ensam kvar i köket. Hon satte sig vid spisen med händerna i knät och tittade in i glöden.
Då hörde hon en röst bakom sig.
”Varför är du så tyst, Askungen?”
Vid dörren stod en liten gammal dam med en kappa lika blå som kvällshimlen och en stav i handen som glimmade. Hon log så att ögonen nästan försvann.
”Jag är din gudmor”, sa hon. ”Och du ska på bal.”
”Men jag har ingen klänning”, sa Askungen. ”Och ingen vagn.”
”Det ordnar vi”, sa gudmodern. ”Gå ut i trädgården och hämta den största pumpa du kan hitta.”
Askungen hämtade en jättestor orange pumpa. Gudmodern rörde vid den med staven, och den växte och växte, och plötsligt stod det en gyllene vagn med runda fönster och röda hjul på gården.
”Nu mössen”, sa gudmodern.
I musfällan i skafferiet satt sex små grå möss. Askungen öppnade luckan, och gudmodern rörde vid dem en efter en. Och så stod det sex vita hästar framför vagnen och stampade i marken. En stor råtta från källaren blev en kusk med ståtlig mustasch, och sex ödlor från bakom vattentunnan blev tjänare i gröna jackor.
Till sist rörde gudmodern vid Askungen själv.
Den grå klänningen blev en klänning av silver och guld som glittrade som en stjärnhimmel när hon rörde sig. Och på fötterna hade hon ett par skor av glas. De var klara som vatten och passade henne precis.
”En sak måste du komma ihåg”, sa gudmodern. ”Vid midnatt slutar trolldomen. När klockan slår tolv blir vagnen en pumpa igen, hästarna blir möss och din klänning blir grå. Du måste vara hemma innan dess.”
Askungen lovade det.
På slottet blev det alldeles tyst när hon steg in i balsalen. Ingen hade sett någon så vacker förut. Ingen kände igen henne, inte ens styvsystrarna. Prinsen gick rakt fram till henne och bjöd upp henne till dans. Han dansade inte med någon annan på hela kvällen.
Klockan kvart i tolv neg Askungen, sa god natt och skyndade sig hem. När styvsystrarna kom hem satt hon vid spisen i sin grå klänning och gäspade.
”Det var en prinsessa där”, berättade styvsystrarna. ”Ingen vet vem hon var.”
Den andra kvällen gick det likadant. Askungen var ännu vackrare, och prinsen ville inte släppa hennes hand.
Den tredje kvällen dansade de så länge att Askungen glömde att titta på klockan. Plötsligt började slottsklockan slå. Ett. Två. Tre.
Askungen sprang. Hon sprang genom salen, ut genom den stora dörren och nerför den långa trappan. Fyra. Fem. Sex. På det sjunde trappsteget gled den ena glasskon av hennes fot. Hon hann inte plocka upp den. Hon sprang vidare, och vid det tolfte slaget stod hon i sin grå klänning på vägen med en pumpa vid fötterna och sex små möss som kilade runt hennes anklar.
Prinsen hittade bara skon.
Nästa morgon red han runt i hela riket med glasskon på en kudde. Alla unga flickor skulle prova den. Den som skon passade ville han gifta sig med.
Till sist kom han till huset där styvmodern bodde. Den äldsta styvsystern provade. Hennes tår var för långa. Den yngsta provade. Hennes häl var för stor.
”Finns det inga fler flickor i huset?” frågade prinsen.
”Bara Askungen”, sa styvmodern. ”Hon är bara köksflicka.”
”Låt henne prova”, sa prinsen.
Askungen satte sig på pallen och stack in foten i skon. Den gled på som om den var gjord av vatten. Och sedan tog hon upp den andra glasskon ur sitt förkläde och satte den på den andra foten.
Prinsen tittade på henne. Han kände igen henne med en gång, aska eller inte.
Styvsystrarna blev alldeles röda i ansiktet. Men Askungen var inte arg på dem. Hon sa att de gärna fick komma till slottet och hälsa på henne.
Samma dag åkte hon till slottet med prinsen. Duvorna flög med hela vägen och satte sig på vagnens tak, och mössen fick ett alldeles eget litet hus i slottsköket, där det alltid fanns smulor så det räckte.
På slottet sitter Askungen vid fönstret i kväll, du, i ett vanligt, mjukt nattlinne, och bredvid sängen står två små glasskor och glimmar i månskenet. Nere i slottsköket kryper sex små möss ihop i en korg vid den varma spisen. God natt.
