Det var en gång en pojke som hette Sakarias, och han skar ut en pumpalykta som kunde prata.
Det visste han inte medan han skar. Han satt bara vid köksbordet med en sked och en liten såg och gjorde ett ansikte: två trekantiga ögon, en rund näsa och en mun med fyra sneda tänder. Han var sju, och det var första gången han fick använda sågen själv. Pappa satt bredvid och höll fast pumpan.
När ansiktet var klart satte pappa in ett litet batteriljus. ”Inte ett riktigt ljus”, sa han. ”Inte när du ska gå runt med den i kväll. Du ska bära den i handen, nära din maskeraddräkt, och ett levande ljus kan välta.”
Sakarias tände batteriljuset. Pumpan lyste orange inifrån.
Och då sa den: ”Tack.”
Sakarias tittade på pappa. Pappa hade gått bort till diskhon för att skölja sågen. Han hade inte hört något.
”Tack för ansiktet”, sa pumpan. Det var en liten hes röst, som när någon viskar genom en papperspåse. ”Jag kan se nu. Och jag kan prata. Det kunde jag inte när jag bara var en pumpa.”
”Du är förtrollad”, viskade Sakarias.
”Det är alla pumpalyktor”, sa pumpan. ”Just på halloween. Men de flesta har ingen som lyssnar.”
Den kvällen gick Sakarias runt i kvarteret med pappa och med pumpalyktan i handen. Han var utklädd till vampyr. Nere vid hörnet stod grannflickan Irma och hennes mamma. Irma var fyra och utklädd till nyckelpiga, och hon snyftade, för hon tyckte att det var för mörkt, och det stod en stor pojke med mask på andra sidan gatan.
”Hon är rädd”, viskade pumpalyktan. ”Håll upp mig så att hon kan se mig.”
Sakarias höll upp den. Irma tittade på den.
Och pumpalyktan blinkade. Inte med ljuset. Med ögonen. Det ena trekantiga ögat blev mörkt en stund och sedan ljust igen, precis som en blinkning.
Irma slutade snyfta. ”Den blinkar”, sa hon.
”Den kan mer än så”, sa Sakarias. Han visste inte om det var sant. Men pumpalyktan rynkade sin runda näsa så att den blev sned, och Irma började skratta.
”Hur gör den så?” frågade Irmas mamma.
”Batteriljuset fladdrar”, sa pappa.
Sakarias sa ingenting.
De gick resten av rundan tillsammans. Irma höll Sakarias i den hand som inte höll pumpalyktan. Vid varje dörr blinkade lyktan, och vid varje dörr skrattade Irma. Hon var inte alls rädd längre. Och när de kom till huset med den stora pojken med masken tog han av sig masken, och det var bara en pojke som hette Roland från nummer elva.
Hemma igen ställde Sakarias pumpalyktan i fönstret, med ansiktet ut mot gatan.
”God natt”, viskade han.
”God natt”, sa pumpalyktan. ”Släck mig nu, så att batteriet räcker till i morgon också.”
Sakarias släckte.
Om du gick förbi Sakarias hus just nu skulle du kunna se pumpalyktan i fönstret med de sneda tänderna vända mot gatan. Den är släckt nu och vilar. Nere vid hörnet sover en liten nyckelpiga med de prickiga vingarna fortfarande på, och i morgon kväll får hon se den blinka igen. God natt.
