Det var en gång två syskon, Lisa och Nils, som var bjudna på spökfest på det gamla slottet.
Slottet låg på en kulle utanför stan, med torn och vallgrav och en lång allé av kastanjeträd. På dagarna var det museum, och man kunde gå runt och titta på gamla stolar och målningar och en rustning som stod i ett hörn. Men en kväll om året, på halloween, ordnade slottet fest för alla barn i stan. Och alla skulle komma som spöken.
Lisa var åtta. Hon tyckte att det var det bästa som fanns. Nils var fem, och han var inte helt säker.
”Finns det riktiga spöken?” frågade han medan mamma klippte hål för ögonen i ett gammalt vitt lakan.
”Spöken finns bara i sagor”, sa mamma. ”På slottet i kväll är det bara en massa barn i lakan. Och en massa godis.”
Nils fick sitt lakan över huvudet. Det var lite för långt, så mamma klippte av det. Lisa fick ett lakan med spets längst ner, och hon målade stora svarta ögonbryn runt ögonhålen.
När de kom upp till slottet var det mörkt. Längs allén stod pumpor med ljus i, och fönstren i slottet lyste lila. Det kom spöken gående från alla håll. Stora och små, några med kedjor av silverpapper, några med solglasögon, ett med cykelhjälm ovanpå lakanet.
Nils höll mamma i handen. Han höll väldigt hårt.
Inne i förhallen stod en dam i en lång svart klänning och en hög hatt. Hon hette Vivi och tog hand om slottet till vardags.
”Välkomna, spöken”, sa hon. ”Nu ska ni in i balsalen. Men akta er. Där inne händer det något konstigt med spöken.”
Hon öppnade de stora dörrarna.
Balsalen var lång och hög, med kristallkronor i taket. Men kronorna var släckta. Det enda ljuset kom från några långa lampor längs väggarna som lyste djupt lila. Nästan som ingenting.
Och så gick spökena in.
Det var som om de tändes. Alla de vita lakanen började lysa, blått och vitt och skinande, som om de var gjorda av månsken. Lisas spets glödde. Barnens tänder lyste när de skrattade. Till och med de vita skosnörena på ett par skor svävade omkring nere vid golvet som små lysande maskar.
Nils släppte mammas hand. Han tittade ner på sig själv. Han lyste. Han lyste mer än någon annan.
”Jag är ett riktigt spöke”, sa han.
”Du är det som lyser mest”, sa Lisa. Hon lät nästan avundsjuk.
Vivi kom förbi. ”Vet ni varför ni lyser?” frågade hon och satte sig på huk. ”Det är lamporna. De gör ett ljus som våra ögon nästan inte kan se. Ultraviolett ljus. Och i tvättmedel finns det något som gör vita kläder extra vita. Det lyser när ultraviolett ljus träffar det.”
Hon tittade på Nils lakan. ”Det här har nog tvättats väldigt många gånger.”
”Det är från mormors skåp”, sa Nils.
Sedan dansade de. Det var spökdans, där man skulle stå alldeles stilla när musiken tystnade och låtsas att man var en lysande staty. Det var en skattjakt genom slottets korridorer, där man skulle hitta små vita pumpor av papper. Och det fanns en jättestor skål med godis, som ett spöke med cykelhjälm hela tiden stod bredvid.
Nils dansade. Han dansade så att lakanet flög runt honom som ett lysande moln. Han var inte alls rädd längre. Till slut lade han sig mitt på golvet med armarna utsträckta och tittade upp på de andra lysande spökena som dansade runt honom.
På vägen hem bar mamma honom. Han somnade innan de hade kommit ner för allén. Lakanet hade han fortfarande på sig.
Nils lakan ligger hopvikt på stolen vid hans säng i natt, alldeles vanligt och vitt i mörkret. Men inuti det gömmer sig alla gånger som mormor har tvättat det, och nästa gång det kommer under ett lila ljus kommer det att stråla igen. God natt.
