Det var en gång en man med en pumpa till huvud, och alla i stan kallade honom Pumpamannen.
Han bodde i en liten sned stuga i skogsbrynet, med en trädgård full av pumpor. Stora och små, orange och gröna och några vita som liknade månar. Hans huvud var också en pumpa, runt och orange och med en liten krullig stjälk på toppen, och han hade en svart hatt som han alltid lyfte när han hälsade.
Och han kunde koka trolldrycker.
Den bästa av dem gjorde han bara en gång om året, till halloween. Den fick pumpor att lysa. Inte med lågor, utan inifrån, med ett mjukt orange ljus som inte var varmt och som aldrig slocknade före morgonen.
Det visste inte Vilmer. Han var sju och bodde i ett radhus i slutet av gatan, och han var väldigt besviken den eftermiddagen.
Han hade skurit ut sin pumpa med pappa. Den hade stora trekantiga ögon och en mun med fyra tänder, och den stod på trappan framför ytterdörren. Men den hade inget ljus.
”Inget levande ljus”, sa pappa. ”Inte vid dörren, där alla barn går förbi med kappor och maskeraddräkter, och inte bland de torra löven. Det är för farligt.”
”Men då lyser den ju inte”, sa Vilmer.
Pappa lade handen på hans axel. ”Nej”, sa han. ”Det gör den inte. Men det är fortfarande en fin pumpa.”
Det tyckte inte Vilmer.
När det blev mörkt gick han runt i stan med pappa för att samla godis. Alla de andra pumporna på trapporna lyste. Hans egen stod mörk.
I slutet av gatan, vid skogsbrynet, stod Pumpamannen vid sin grind. Han lyfte på hatten.
”God kväll”, sa han. Hans röst lät som när man knackar på en stor pumpa. Djup och ihålig och vänlig. ”Du ser inte glad ut, för att vara en pojke med en hel påse godis.”
Vilmer berättade.
Pumpamannen lyssnade. Sedan nickade han långsamt, så att stjälken på hans huvud gungade.
”Din pappa har rätt”, sa han. ”Levande ljus och torra löv är inga goda vänner. Men vänta här.”
Han gick in i sin stuga. Genom fönstret kunde de se honom stå vid en gryta som bubblade orange. Han rörde. Han smakade. Han nickade. Sedan kom han ut med en liten flaska, inte större än en fingerborg.
”Tre droppar”, sa han. ”Inuti pumpan. Inte mer. Och sedan får ingen röra den förrän i morgon.”
Pappa tittade på flaskan. Sedan på Pumpamannen. Sedan på Vilmer. ”Tack”, sa han.
Hemma på trappan lyfte Vilmer av locket på sin pumpa. Pappa höll ficklampan. Vilmer droppade tre droppar ner i botten. Plipp. Plipp. Plipp.
Ingenting hände. Sedan kom ett litet sken nere i botten. Det blev större. Det steg uppför väggarna i pumpan, mjukt och orange, tills det lyste ut genom de trekantiga ögonen och de fyra tänderna, så att det kastade ett leende över stenplattorna på trappan.
Vilmer lade försiktigt handen på pumpan. Den var kall. Lika kall som förut.
”Den bränns inte”, sa han.
”Nej”, sa pappa tyst. ”Det gör den inte.”
Vilmers pumpa står på trappan i natt och ler med sina fyra tänder, orange inifrån. Den har ingen låga i sig, inte ens en liten. Och nere vid skogsbrynet står Pumpamannen i sin trädgård och vattnar pumporna som ska lysa nästa år. God natt.
