Det var en gång en flicka som hette Siri, och hon byggde det största sandslott som någonsin hade byggts på stranden i Tylösand. Det tyckte hon i alla fall själv.
Det hade fyra torn, gjorda med en hink som var formad som ett torn. Det hade en mur av blöt sand, som hon droppade ner mellan fingrarna så att den blev knölig som en riktig borgmur. Det hade en port av en platt sten och en flagga av en tångbit på en pinne.
”Nu fattas det en vallgrav”, sa Siri.
Hennes mamma satt på en filt en bit längre upp på stranden. ”Du får gräva hur mycket du vill”, sa hon. ”Men du stannar här där jag kan se dig. Och inte ut i vattnet utan mig.”
Siri grävde. Hon grävde ett dike hela vägen runt slottet. Sedan grävde hon en liten kanal från diket ner mot vattnet.
Först hände ingenting. Kanalen var torr.
Sedan kom en våg. Den rann upp över sanden, längre än de andra. Den hittade kanalen. Vattnet forsade in och rann runt slottet, hela vägen runt, och fyllde vallgraven.
”Mamma!” ropade Siri. ”Den funkar!”
Mamma kom ner och tittade. Det var sant. Nu låg slottet på en liten ö mitt i sin egen vallgrav.
”Det har börjat blåsa lite”, sa mamma. ”Vågorna kommer längre och längre upp.”
Det gjorde de. Vågorna kom längre och längre upp. Vallgraven blev större. Den första muren blev mjuk och gled långsamt ner i vattnet. Sedan det första tornet.
Siri tittade på. Hon var lite ledsen. Men det var också spännande. Nu var slottet inte bara ett slott. Det var en ö som långsamt sjönk, med havet runt omkring.
Det sista som stod kvar var det högsta tornet med tångflaggan. Det stod länge. En våg kom och sköljde runt det. En till. Sedan lade sig flaggan ner, och tornet blev en liten hög, och sedan ingenting.
De packade ihop filten och gick upp till sommarstugan.
Nästa morgon gick Siri ner till stranden igen, före frukost, med mamma i handen. Sanden var alldeles slät. Det fanns inga spår av slottet. Inget dike. Inga fotspår. Inte ens hennes egna. Havet hade varit där hela natten och slätat ut alltihop, som en stor hand som stryker över ett täcke.
”Den är alldeles ny”, sa Siri. ”Stranden.”
Hon tog sin hink. Det fanns plats för ett ännu större slott.
Havet arbetar hela natten, fram och tillbaka över sanden. När du vaknar har det gjort plats för ett alldeles nytt slott. God natt.
