Det var en gång en pojke som hette Elis, och han byggde en liten snögubbe som vaknade till liv. Det var han i alla fall nästan säker på.
Det var vinterns första snö. Den föll hela natten, och på morgonen var trädgården vit. Elis rullade tre kulor, en stor, en mellan och en liten, och mamma hjälpte till att lyfta de två översta på plats. Snögubben blev inte längre än Elis själv.
Han fick två svarta stenar till ögon och en rad små stenar till mun. Han fick två pinnar till armar, som stack rakt ut åt sidorna. Och han fick Elis gamla röda halsduk om halsen.
”Han heter Klumpen”, sa Elis.
På kvällen stod Klumpen ute i mörkret i trädgården. Elis tittade på honom genom fönstret innan han gick och lade sig. Han stod alldeles stilla med armarna rakt ut.
Nästa morgon sprang Elis fram till fönstret.
Klumpen hade rört sig.
Ena armen pekade inte längre rakt ut. Den pekade upp mot himlen, som om han vinkade. Huvudet lutade lite åt sidan. Och halsduken hade flyttat sig bak på ryggen och fladdrade i vinden.
Elis sprang ut i gummistövlarna, med jackan över pyjamasen. Runt Klumpen fanns det spår i snön. Små ovala spår som gick i en cirkel runt honom och vidare in under häcken.
”Han har varit ute och gått”, sa Elis.
Mamma kom ut och tittade. Hon satte sig på huk vid spåren.
”Det är en räv”, sa hon. ”Titta, de går på en rak linje, som ett snöre. Den har varit här i natt och nosat på honom.”
”Men armen”, sa Elis. ”Och huvudet.”
Mamma tittade på Klumpen. Solen sken på ena sidan av honom. Den sidan hade smält en liten aning, så att huvudet lutade och pinnen hade glidit uppåt. Men det sa hon inte.
”Det var konstigt”, sa hon bara.
Elis vinkade till Klumpen. Och om man stod precis rätt vinkade Klumpen tillbaka.
Ute i trädgården står Klumpen i mörkret nu, med sin röda halsduk och ena armen i luften. Kanske kommer räven förbi igen och går ett varv runt honom. Och kanske, när ingen tittar, sänker han armen en liten bit. God natt.
