Det var en gång en pojke som hette Edvin, och han hade aldrig sett så mycket snö. Han och hans mamma och pappa hade rest ända upp till Lappland på sportlovet, så långt norrut att solen bara nätt och jämnt tittade upp över fjällen mitt på dagen och sedan gick och lade sig igen.
På kvällen skulle de åka släde.
Det var ingen släde med renar. Det var en släde med hundar. Tolv stycken.
Hundföraren hette Ingvar. Han hade ett stort grått skägg med rimfrost i och en mössa med öronlappar, och han pratade långsamt och lugnt, som om han hade all tid i världen.
”Hundarna längtar”, sa han. ”Hör du?”
Det gick inte att låta bli att höra. Hundgården var ett enda stort ylande och skällande och pipande. Hundarna hoppade upp och ner i sina selar, för de visste vad som skulle hända. De ville springa.
”Det är huskyer”, sa Ingvar. ”Alaskahuskyer. De är inte så stora, men de är starka, och de älskar snö. Om de inte fick springa skulle de bli ledsna.”
Han visade Edvin de två främsta hundarna. ”Det är ledarhundarna. Björk och Kula. De bestämmer riktningen. När jag säger vänster går de åt vänster. De andra följer efter.”
Kula var liten och svart och vit. Björk hade ett blått öga och ett brunt. Edvin fick klappa dem. Kula slickade honom på vanten.
Sedan fick han regler.
”Du sitter i släden tillsammans med din mamma”, sa Ingvar. ”Din pappa sitter i nästa med min kollega. Du håller i dig här, i remmen. Du ställer dig inte upp. Och om du ramlar av blir du liggande i snön. Då stannar vi och hämtar dig. Du springer inte efter oss.”
Edvin nickade. Han fick en jättestor overall utanpå sin egen overall, och en renfäll över benen, och sedan satt han i släden med mamma bakom sig.
Ingvar stod längst bak på medarna. Han lossade ankaret.
”Hike!” ropade han.
Och sedan blev det tyst.
Det var det konstigaste. Hela tiden hade hundarna ylat och skällt. Men i samma sekund som de började springa slutade de. De bara sprang. Tyst, med huvudena nere och svansarna uppe, och det enda man hörde var tassarna i snön och medarnas sus.
Släden gled ut ur hundgården och in i skogen. Björkarna var tunga av snö. Det var mörkt, men snön lyste, så man kunde se ändå. Edvins kinder blev kalla. Hans näsa blev kall. Han brydde sig inte.
De kom ut på en stor öppen slätt. Ingvar sa något, och hundarna stannade. Han satte ankaret i snön.
”Titta upp”, sa han.
Edvin tittade upp.
Himlen var grön.
Inte helt grön. Det fanns ett band. Ett långt ljusgrönt band som gick från ena sidan av himlen till den andra, och det rörde sig. Det böljade, som en gardin i ett öppet fönster. Sedan kom ett band till. Det var rosa i kanten.
”Norrsken”, sa mamma tyst.
”Vad är det?” viskade Edvin.
”Det är ljus från solen”, sa Ingvar. ”Små bitar av solen som flyger genom rymden och träffar luften högt ovanför oss. Då lyser luften. Men de gamla här uppe sa att man inte skulle vinka åt det. Då kunde det bli nyfiket och komma ner för att titta.”
Edvin höll sina händer alldeles stilla.
Hundarna låg i snön och vilade. Kula hade lagt sig hoprullad med svansen över nosen. Ovanför dem dansade det gröna bandet, långsamt, fram och tillbaka.
De stannade länge. Till slut drog Ingvar upp ankaret.
”Hike”, sa han, lågt den här gången. Och hundarna reste sig och sprang hem, genom den vita skogen, med norrskenet ovanför sig.
När de kom tillbaka fick hundarna mat. Edvin fick varm choklad. Han fick också säga god natt till Kula, som låg i sin hundkoja och var alldeles trött.
Kula sover i halmen i sin hundkoja nu, med svansen över nosen. Ovanför taket böljar norrskenet fortfarande, grönt och ljudlöst. Edvin vinkar inte åt det. Han sover. God natt.
