Det var en gång en flicka som hette Ylva, och hon hade en nalle som hette Brumman, och morfar hade berättat för dem om en skatt i Snöskogen.
Snöskogen var vad Ylva kallade skogen bakom morfars hus på vintern. På sommaren var den bara skogen. Men nu hade det snöat i tre dagar, och alla träd stod vita och stilla, och det hördes inte ett ljud.
”Under den stora granen vid backen”, hade morfar sagt vid middagen, ”finns det en skatt. Den finns där varje vinter. Men man måste veta hur man ser den.”
”Vad är det för skatt?” frågade Ylva.
”Det får du ta reda på själv”, sa morfar. ”Men vi går dit tillsammans i morgon. Snön är för djup för att du ska gå ensam.”
Nästa morgon tog Ylva på sig overall, vantar och mössa. Brumman stoppades ner i fickan, så att bara huvudet stack upp. Morfar hade med sig sin gamla termos och sin käpp.
Snön gick Ylva till knäna. Den knarrade under stövlarna. Varje gång hon tog ett steg blev det ett djupt hål efter henne.
”Titta efter spår”, sa morfar. ”Snön är en tidning. Alla som går förbi skriver i den.”
Ylva tittade. Först såg hon ingenting. Sedan såg hon att snön inte var slät överallt. Det fanns små hål i en rak rad, ett precis framför det andra, som pärlor på ett snöre.
”Räv”, sa morfar. ”Den sätter baktassen precis i framtassens spår. Då sparar den kraft.”
Lite längre fram fanns några andra. Två stora avlånga spår bredvid varandra och två små bakom. ”Hare”, sa morfar. ”Den hoppar. De stora spåren är bakbenen. De landar framför de främre.”
Ylva följde harspåret en bit. Det gick i svängar och cirklar och plötsligt i ett jättehopp åt sidan, och sedan tog det slut.
”Den lurar räven”, sa morfar.
Det fanns också fågelspår. Små tunna streck med tre tår framåt och en bakåt. Och vid en ek massor av små spår som gick in och ut från stammen.
”Ekorre”, sa Ylva. Hon hade sett en i går.
Till slut kom de till backen. Högst upp stod den stora granen. Den var enorm, med grenar som hängde ända ner till marken, så tunga av snö att de böjde sig som ett tält.
Morfar satte sig på huk och lyfte försiktigt den nedersta grenen. Snön föll av i ett litet moln.
Under granen fanns nästan ingen snö. Grenarna hade hållit den borta. Marken var brun och torr och täckt av barr. Och mitt på den fanns två avlånga flata gropar, där barren var nedtryckta. Runt dem fanns små klövspår.
”Rådjur”, viskade morfar. ”Det är deras säng. De har legat här i natt och hållit sig varma där snön inte når dem. Nu är de ute och äter. Vi går inte längre in. Det är deras ställe.”
Ylva tittade in under grenarna. De två små groparna. Barren som var nedtryckta. Hon kunde nästan se var rådjuren hade haft huvudena.
”Är det skatten?” sa hon.
”Det är en av dem”, sa morfar. ”Den andra är alla spåren vi hittade på vägen. Den sortens skatt kan man bara hitta på vintern.”
Han släppte tillbaka grenen på plats. Sedan hällde han upp varm choklad i två muggar från termosen, och de drack den stående i snön.
På vägen hem gick de i sina egna spår. Ylva gick först, och Brumman tittade upp ur fickan.
Under den stora granen ligger två små sängar i barren, och ett par rådjur har kommit hem och lagt sig i dem med de långa benen hopvikta. Utanför grenarna faller snön igen, alldeles tyst, och skriver en ny sida i tidningen till i morgon. God natt.
