Det var en gång en snöflinga. Den föddes högt uppe i ett moln över Sverige, en kall kväll strax före jul, och den var den första snöflingan på hela vintern.
Den började som ingenting. Som ett pyttelitet dammkorn som svävade runt i molnet. Men det var så kallt där uppe att den fuktiga luften frös fast på dammkornet. Först blev det en liten iskristall med sex kanter. Sedan växte det ut små armar från varje kant. Sex armar som grenade sig som små granar. Och på varje gren växte det nya, ännu mindre grenar.
När den var färdig var snöflingan inte större än en pytteliten pärla. Men den var förtrollad. Ingen annan snöflinga i hela världen såg ut precis så.
Sedan började den falla.
Den föll långsamt. Snöflingor har fullt upp med att se sig omkring. Den dalade ner genom molnet och ut under det, och där, långt nere, låg stan. Gatorna var gula av gatlyktor. Fönstren var gula. På torget stod en julgran med vita ljus.
Snöflingan snurrade runt i luften. Den kunde se allting.
Den såg en man som gick med en hund i koppel. Den såg en buss som körde förbi med bara tre människor i. Den såg en katt på en mur. Och sedan, lite längre ner på en liten gata, såg den ett fönster på första våningen med en adventsstjärna som lyste röd.
Bakom fönstret stod en pojke. Han hette Herman. Han var sex år, och han hade pyjamas på sig, och han stod med näsan tryckt mot rutan, eftersom han hade väntat på snö hela december.
Snöflingan dalade ner mot fönstret. Den snurrade två varv runt adventsstjärnans ljus. Sedan landade den. Precis på rutan. På utsidan av glaset, mitt framför Hermans näsa.
Herman höll andan.
Han kunde se den. Den var så liten, men han kunde se den. Sex armar. Små grenar. Den satt alldeles stilla på glaset och glimmade i ljuset från stjärnan.
”Mamma”, viskade han. ”Mamma, kom.”
Mamma kom. Hon böjde sig ner bredvid honom.
”Det är den första”, viskade Herman. ”Det är vinterns första snöflinga.”
Mamma tittade på den. ”Den är perfekt”, sa hon. ”Titta, alla sex armarna är hela.”
Herman andades ut. Försiktigt. Rutan immade igen lite, precis framför hans mun. Men snöflingan satt kvar där, på andra sidan glaset, och smälte inte, för ute var det kallt.
Sedan kom en till. Den landade på fönsterblecket. Och en till, på rutan lite högre upp. Och sedan så många att Herman inte kunde räkna dem längre. Det snöade. Äntligen snöade det.
”Nu är det nog läggdags”, sa mamma.
Herman gick och lade sig. Men gardinen fick vara fråndragen.
Snöflingan sitter fortfarande på rutan utanför Hermans fönster i natt, i ljuset från adventsstjärnan. Bakom den faller snön tätt och tyst över stan. När Herman vaknar har allt blivit vitt. God natt.
