Det var en gång en flicka som hette Bea, och hon hade aldrig fått en fisk. Hon hade försökt. Från bryggan, med en pinne och ett snöre och en bit bröd. Men fiskarna var inte intresserade.
”I år”, sa hennes pappa, ”åker vi på den stora fisketuren. Ut på sjön. I båt.”
Det var en lördag i augusti. De gick upp klockan fem, medan det fortfarande var halvmörkt, och det låg dimma över sjön. Pappa hade två fiskespön, en låda med krokar och drag, en termos med varm choklad och två orange flytvästar.
”Flytvästen först”, sa pappa. ”Den har man på sig hela tiden när man är i båten. Även om man kan simma. Även om det är lugnt väder.”
Bea tog på sig den. Pappa spände den. Sedan tog han på sig sin egen.
Båten var en gammal roddbåt som de hade lånat av grannen. Det var grannen som ägde sjön, och han hade sagt att de gärna fick fiska där.
”Annars köper man ett fiskekort”, sa pappa. ”Pengarna används till att ta hand om fiskarna och sjöarna.”
Pappa rodde ut på sjön. Årorna plaskade mjukt. Dimman lättade långsamt, och solen kom upp bakom skogen på andra sidan.
Mitt ute på sjön, vid en kant av vass, stannade pappa.
”Här”, sa han. ”Här brukar abborrarna vara. De gömmer sig vid vassen och väntar på småfisk.”
Han visade Bea hur hon skulle göra. Hon skulle kasta ut draget. Sedan skulle hon veva in det igen, långsamt, så att det glimmade i vattnet som en liten fisk som simmade.
Hon kastade. Draget landade bara tre meter bort. Hon vevade in.
Hon kastade igen. Lite längre.
Hon kastade tjugo gånger. Pappa fick ingenting. Hon fick ingenting. De drack varm choklad. En svan gled förbi. En gråhäger stod ute i vassen, alldeles stilla, på ett ben, och fiskade mycket bättre än de.
”Hägern har tålamod”, sa pappa.
Bea kastade igen.
Och då ryckte det.
Det ryckte så hårt att hon nästan tappade spöet. Toppen böjde sig ner mot vattnet. Linan sjöng.
”Du har en!” sa pappa. ”Håll upp spöet. Veva lugnt. Inte för fort.”
Bea vevade. Det ryckte och slet. Det var något där nere som inte ville upp. Hon vevade. Hon höll i. Hennes armar darrade.
Och så kom den upp till ytan. Den var grön med mörka ränder och röda fenor, och den sprattlade så att vattnet stänkte.
”En abborre!” sa pappa. Han tog den med en håv och lyfte in den i båten.
Den var inte stor. Den var lite längre än Beas hand. Men den var hennes.
Pappa tog ur kroken, försiktigt, med en liten tång.
”Den är ung”, sa han. ”Om vi släpper tillbaka den kan den växa sig stor. Ska vi göra det?”
Bea tittade på abborren. Den tittade tillbaka med sina runda gula ögon.
”Ja”, sa hon.
Pappa gav henne håven. Hon sänkte ner den i vattnet. Abborren låg stilla ett ögonblick. Sedan slog den med stjärten och var borta ner bland vassen.
De fiskade resten av förmiddagen. Pappa fick två stora abborrar. De släppte tillbaka dem också.
”De får växa ännu större”, sa Bea. ”Till nästa år.”
Bea fick inga fler. Men hon hade fått den första.
Någonstans bland vassen simmar en liten abborre med röda fenor och blir lite större. Bea sover, men i händerna kan hon fortfarande känna hur det ryckte i spöet. God natt.
