Det var en gång en flicka som hette Vega. En kväll i januari stod hon vid fönstret i pyjamas och såg att det snöade.
Inte tung snö. Lätt snö. Den sorten som inte faller rakt ner utan snurrar.
”De dansar”, sa hon.
”Gå ut och titta då”, sa pappa. ”Fem minuter. Med jacka över pyjamasen.”
Vega gick ut på trappan. Hon räckte fram sin mörkblå vante.
En snöflinga landade.
Sex små armar. Som en stjärna.
En snöflinga till.
Sex armar. Men andra mönster. Som fjädrar.
En snöflinga till.
Sex armar. Små grenar på grenarna.
”Pappa”, ropade hon. ”De är inte likadana!”
”Det är de aldrig”, sa pappa i dörren. Sedan tog han på sig sin svarta rock och kom ut till henne. Han höll fram ärmen, och de stod sida vid sida och såg snöflingorna landa på det mörka tyget.
”Den där ser ut som en liten blomma”, sa Vega.
”Och den där ser ut som en liten navkapsel”, sa pappa.
”Och den där ser ut som du”, sa Vega och pekade på en snöflinga som var lite sned.
Pappa skrattade, så att hans andedräkt blev ett moln.
Vega snurrade runt på trappan, långsamt, med armarna utsträckta. Snöflingorna snurrade runt henne.
Snurr, och snöflinga.
Snurr, och snöflinga.
Snurr, snurr, och snöflingor i håret.
Hon stod stilla. Hon blundade och räckte ut tungan. En snöflinga landade. Kall. Sedan var den borta.
”Fem minuter”, sa pappa.
Vega tittade en sista gång på vanten. Där låg tre snöflingor, alla olika. Sedan gick hon in. Hon stod en stund i hallen och såg dem smälta till tre små droppar.
I sängen kunde hon fortfarande se dem när hon blundade. Sex armar. Sex armar. Sex armar.
Sex armar. Sex armar. Sex armar. Någonstans där det är vinter snurrar snöflingorna fortfarande ner över taken, alldeles tyst. Räkna dem tills du inte orkar mer. God natt.
