Det var en gång ett gammalt flygplan som hette Kråkan. Det var litet och gult, med en vinge ovanför huvudet och plats för en pilot och en passagerare, och det hade byggts i Sverige för mer än sjuttio år sedan.
En gång i tiden hade det flugit sjuka människor från öarna in till sjukhuset. Senare hade det flugit elever som skulle lära sig flyga. Men nu hade det stått i en lada i tjugo år, och vingarna var slitna.
Det var inte metall som vingarna var klädda med. Det var tyg. Tunn, spänd duk, utspänd över ett skelett av trä och målad med lack, så att den blev hård och slät som ett trumskinn. Men nu hade duken blivit gammal. Den hade sprickor, och den var mjuk på sina ställen, och man kunde se träet igenom.
Så en dag kom Arne.
Arne var flygmekaniker och hade gått i pension. Han hade köpt Kråkan för nästan ingenting av en bonde som inte visste vad han skulle göra med den. Och han hade en plan.
”Den ska få nya vingar”, sa han till sitt barnbarn, Inga. Hon var nio och kom och hjälpte honom varje lördag.
De körde ut vingarna till Arnes verkstad. De var stora men lätta. Arne visade Inga hur man försiktigt skar bort den gamla duken.
Under den fanns skelettet av trä. Tunna lister och spryglar som gick på tvären, som revbenen på en fisk. Det mesta av träet var fint. Ett par spryglar hade spruckit. Arne gjorde nya av ljust trä, precis likadana som de gamla, och limmade fast dem.
”Hur vet du hur de ska se ut?” frågade Inga.
”Från ritningarna”, sa Arne. Han hade en stor rulle papper, gul av ålder. ”De som byggde den ritade varenda liten del.”
Det tog hela vintern.
När träet var klart spände de ny duk över. Den var vit och blank. De sydde fast den vid spryglarna med långa stygn, en tråd för varje sprygel, genom hela vingen. Inga höll i tråden, och Arne sydde. Sedan målade de duken med ett särskilt lack. Lager på lager. Varje gång lacket torkade drog duken ihop sig lite och blev stramare. Till slut kunde Inga knacka på vingen, och den lät som en trumma. Bom-bom.
Sist av allt målade de den gul. Samma gula färg som den hade haft när den var ny.
I maj körde de ut Kråkan till det lilla flygfältet. Vingarna sattes på igen. En man från myndigheten kom och kontrollerade alltihop. Han tittade på varenda skruv och vartenda stygn, och till slut skrev han under ett papper.
”Den får flyga”, sa han.
Arne satte sig i. Han startade motorn. Den hostade och rök lite och brummade sedan, djupt och jämnt, som om den aldrig hade tagit en paus. Inga stod bakom stängslet med sin mamma.
Kråkan körde ut på gräsbanan. Den tog fart. Stjärten lyfte. Och sedan släppte hjulen gräset, och det gamla gula flygplanet steg upp över fälten, med nya vingar som glänste i solen.
Arne flög ett stort varv över flygfältet och landade igen.
”Den flyger som en ny”, sa han när han klev ur. ”Nästa gång får du följa med.”
Nästa lördag ska Inga följa med. Hon ska sitta på passagerarsätet bakom morfar och se fälten glida förbi under de nya gula vingarna. Till dess sover hon, och Kråkan väntar. God natt.
