Det var en gång ett litet blått flygplan som hette Kapten Karl, och han älskade att flyga högt ovanför molnen.
Han var inget stort passagerarplan. Han hade en propeller framtill, två vingar och plats för fyra, om de satt tätt. Hans hem var en hangar vid en gräsbana norr om Göteborg. Och hans pilot hette Louise. Hon hade en skinnjacka och en termos med varm choklad och kände varenda skruv i honom.
”Idag ska vi till Sandö”, sa Louise en grå morgon i november och klappade honom på nosen. ”Förskolan där borta har fått nya leksaker, och de kommer inte med färjan förrän på torsdag. Så vi flyger dit dem.”
Hon lade en stor papplåda i baksätet och spände fast den med en sele. Sedan gick hon hela vägen runt Karl och kontrollerade honom. Hjulen. Vingarna. Oljan. Propellern. Det gjorde hon varenda gång, även när hon hade bråttom.
”Man flyger aldrig förrän man har kontrollerat”, sa hon.
Himlen var grå. Molnen hängde lågt, så lågt att man nästan kunde nå dem från hangartaket. Det duggregnade.
”Det här är inget flygväder”, sa Kapten Karl.
”Vänta bara”, sa Louise.
Hon pratade med flygledaren i tornet över radion. Sedan rullade de ut på banan. Karls motor brummade. Han ökade farten, fortare och fortare, och sedan släppte hjulen marken.
Nästan genast flög de in i molnen. Allt blev grått. Det fanns ingen mark och ingen himmel, bara grått, och små droppar som rann över rutan. Karl kunde inte se någonting. Men Louise tittade på instrumenten framför sig. De visade hur högt de var, hur fort de flög och om vingarna låg rakt.
”Nu flyger vi efter instrumenten”, sa hon. ”De vet var vi är, även om vi inte kan se det.”
De steg och steg. Det grå blev ljusare. Vitare. Och sedan, plötsligt, kom de ut.
Det var som att sticka upp huvudet ur vattnet. Ovanför dem var himlen alldeles blå, och solen sken så klart att Louise fick ta på sig solglasögon. Och under dem låg molnen som ett jättestort vitt land. Det hade kullar och dalar och mjuka toppar som glödde i solen, och det gick ända bort till horisonten åt alla håll.
”Ovanför molnen skiner solen alltid”, sa Louise. ”Även de gråaste dagarna. Man måste bara komma tillräckligt högt upp.”
Kapten Karl flög fram över det vita landet. Och då såg han något konstigt. Nere på molnen, precis under honom, fanns en liten skugga. Hans egen skugga, formad som ett flygplan. Och runt den fanns en ring. En hel, rund ring i regnbågens färger.
”Vad är det?” frågade han.
”Det kallas en gloria”, sa Louise. ”Man kan bara se den när solen står precis bakom en och man tittar ner på moln eller dimma. Ljuset kastas tillbaka från de små vattendropparna i molnet. Många piloter har aldrig sett den.” Hon log. ”Den följer med oss.”
Det gjorde den. Hela vägen över Kattegatt flög den lilla skuggan med regnbågsringen över molnen under dem.
Efter en halvtimme sa Louise: ”Nu ska vi ner.”
De hittade ett hål i molnen och dök mjukt ner genom det. Grått igen ett ögonblick. Och sedan fanns havet under dem, mörkgrönt med vita vågtoppar. Och en ö. Låg och platt med sanddyner och ljung och en fyr i ena änden.
Där fanns en liten gräsbana. Louise satte ner Karl så att hjulen bara studsade en gång. Vid slutet av banan stod en grupp barn i mössor och regnkläder och vinkade med båda armarna. En förskollärare stod bakom dem och höll den minsta i handen.
Louise bar ut lådan. Barnen fick titta i den, och in i Karl. En pojke fick sitta i pilotstolen och trycka på knappen till lamporna.
Sedan flög de hem igen, upp genom det grå, ut i solen, över det vita landet.
Nu har Kapten Karl fått hangarportarna stängda för natten, du, och det sitter fortfarande en tunn hinna av intorkat saltvatten på hans vingar. Borta på Sandö sitter en grupp barn och leker med nya leksaker. Och när det blir ljust igen skiner solen på ett helt nytt, vitt land av moln som Karl och Louise kan flyga över. God natt.
