Det var en gång en liten åkermus som hette Fnulla, och hon ville så gärna komma ut till ön mitt i sjön.
Hon kunde se den från sitt hål. Fnulla bodde i en slänt vid stranden av en sjö i Skåne, under en grästuva där rötterna höll ihop jorden så att det var torrt och varmt. Varje morgon stack hon ut huvudet ur hålet, putsade morrhåren och tittade ut över vattnet. Och där ute låg den. En liten, rund ö med ett enda krokigt träd och massor av buskar som blev röda av bär på sommaren.
”Vad finns där ute?” frågade hon sin mormor, som hade bott i slänten längre än någon annan mus.
”Det vet ingen”, sa mormor. ”Möss kan inte simma så långt.”
Det var sant. Fnulla hade försökt sticka ner en fot i vattnet. Det var kallt och blött, och hon hade dragit undan den direkt.
Men på sjön bodde en svan. Hon hette Brunhilda. Hon var stor och vit och mycket förnäm, med orange näbb och en svart knöl högst upp, och hon simmade alltid med halsen böjd i en mjuk båge, som om hon var på väg till ett viktigt möte. Varje dag simmade hon ut till ön och tillbaka igen.
En morgon, när Brunhilda hade kommit in för att äta gräs precis vid stranden, tog Fnulla mod till sig. Hon sprang nerför slänten och ställde sig framför svanen. Hon var ungefär lika stor som ett av svanens ögon.
”Ursäkta”, sa hon. ”Får jag fråga en sak?”
Brunhilda tittade ner. Det tog en stund innan hon fick syn på henne.
”Du är väldigt liten”, sa hon.
”Ja”, sa Fnulla. ”Det är därför jag frågar. Får jag följa med ut till ön? På din rygg?”
Brunhilda rätade på sig. Hon såg ut som om ingen någonsin hade frågat henne något så konstigt.
”Svanar är inga båtar”, sa hon.
”Nej”, sa Fnulla. ”Men jag har hört att svanungar sitter på ryggen på sin mamma när de är trötta. Inne mellan vingarna. Jag är mindre än en svanunge.”
Brunhilda sa ingenting på en stund. Hon åt lite gräs. Sedan tittade hon ner igen.
”Du får inte peta i mina fjädrar”, sa hon. ”Och du får inte hoppa omkring. Och om du ramlar i vattnet, håll andan och håll fast i det första du får tag i.”
”Jag ramlar inte i”, sa Fnulla.
Brunhilda lade sig ner i gräset och sänkte ena vingen en liten bit. Fnulla klättrade upp längs den. Fjädrarna var släta och mjuka och lite feta, så som de är när en svan har putsat dem med olja så att vattnet rinner av. Hon gick upp över ryggen och ner i gropen mellan vingarna, där det var varmt och mjukt och vitt överallt.
”Redo?” frågade Brunhilda.
”Redo”, sa Fnulla.
Brunhilda reste sig och vaggade ner till vattnet. Och så seglade de.
Det var det konstigaste Fnulla någonsin hade varit med om. Vattnet gled förbi alldeles under henne, så nära att hon kunde se de små vågorna och insekterna som sprang över ytan. Svanens stora, svarta fötter paddlade nere under vattnet, men uppe på ryggen kände man nästan ingenting. Det gungade bara mjukt, upp och ner. Stranden blev mindre och mindre bakom dem. Fnullas hål blev till en prick.
Halvvägs kom det en liten våg. Fnulla borrade ner klorna i fjädrarna och höll fast.
”Det kittlas”, sa Brunhilda. Men hon sa inget mer.
Sedan låg ön framför dem. Brunhilda gled in på den lilla sandstranden och lade sig ner, och Fnulla klättrade ner längs vingen och stod på ön.
Det var tyst. Trädet var gammalt och krokigt och fullt av mossa. Buskarna var vilda hallon, och bären hade precis mognat, röda och mjuka och så söta att Fnulla fick sätta sig ner efter det första. Mellan buskarna växte små, gula blommor som hon inte visste namnet på. Och under trädet, i ett stort bo av vass och grenar, låg fyra grå svanungar och sov.
”Dina?” viskade Fnulla.
”Mina”, sa Brunhilda. Och för första gången lät hon inte förnäm. Hon lät bara glad.
Fnulla stannade länge. Hon åt hallon tills hon var rund som ett plommon, och hon plockade en liten bukett av de gula blommorna att ta med till mormor. Svanungarna vaknade och tittade på henne med sina mörka ögon, och den minsta av dem försökte nafsa henne i svansen, men försiktigt.
Till slut började solen gå ner bakom skogen. Brunhilda lade sig ner vid strandkanten igen och sänkte vingen.
”Nu ska du hem”, sa hon.
Fnulla klättrade upp, med blommorna i munnen. De seglade tillbaka över sjön, som hade blivit gyllene i kvällsljuset, och vid stranden stod mormor utanför hålet och väntade.
”Vad finns där ute?” frågade hon när Fnulla kom springande uppför slänten.
Fnulla lade de gula blommorna framför henne. ”Hallon”, sa hon. ”Och en familj.”
Nu sover Fnulla i sitt hål under grästuvan, du, med magen full av hallon och en gul blomma vid huvudet. Och ute på ön ligger Brunhilda i boet med sina fyra ungar under vingarna. Kanske seglar du också någonstans i natt, på en mjuk, vit rygg över en stilla sjö. God natt.
