Det var en gång en häst som hette Hasse, och han kände till en stig som ingen annan på gården kände till.
Han var brun med en lång svart man och en vit bläs ner längs nosen, och han var tjugo år gammal, vilket är ganska gammalt för en häst. Han hade bott på gården sedan han var ett föl. Nu var det Selina, nio år, som red honom, och hennes mamma som red bredvid på det stora grå stoet.
En söndag i september red de ut i skogen. Selina hade ridhjälm på sig, och mamma sa att de skulle hålla sig till skogsvägen, där det var brett och plant.
Men vid den stora boken stannade Hasse.
Han vred huvudet åt vänster. Han spetsade öronen. Och sedan började han gå, långsamt och helt säkert, in mellan två hasselbuskar där det inte fanns någon stig alls.
”Hasse”, sa Selina. ”Det är fel håll.”
Hasse gick vidare. Mamma kom efter dem på det grå stoet. ”Låt honom gå en bit”, sa hon. ”Han går lugnt. Vi vänder om det blir för tätt.”
Och när de hade kommit förbi hasselbuskarna fanns det en stig ändå. Den var gammal och grön av mossa och nästan helt igenvuxen, men man kunde se att den hade funnits där. Den gick mellan höga granar och ner för en mjuk sluttning.
Hasse gick som om han hade gått den i går.
Där stigen tog slut öppnade skogen sig. Och där låg en liten bortglömd trädgård. Det fanns en fallfärdig stenmur runt omkring. Innanför stod det träd. Gamla krokiga träd, inte höga, med grå bark och grenar som hängde ända ner till marken.
Och grenarna var fulla av äpplen.
Röda och gula och några som var randiga. Många låg också i gräset. Hela trädgården doftade äpplen.
Mamma höll in hästen och tittade länge.
”Det måste vara den gamla äppelträdgården”, sa hon. ”Det låg ett litet torp här en gång. Farfar har berättat om det. Huset flyttades för många år sedan, men trädgården fick vara kvar. Folk som red här för länge sedan tog alltid den här vägen. Hasse måste ha gått den med sin första ryttare när han var ung.”
Hasse sträckte halsen in över stenmuren och nosade efter ett äpple.
”Två”, sa mamma. ”Inte fler. Hästar kan få ont i magen om de äter för många äpplen på en gång.”
Selina klev av och plockade upp två äpplen ur gräset åt Hasse och två åt det grå stoet. Det knastrade högt. Sedan samlade hon äpplen i jackan, så många hon kunde bära. Till hönsen. Till grisen. Till farfar.
De red hem längs den gamla stigen, med Hasse först.
Farfar satt på trappan när de kom. Han tog ett av de randiga äpplena och vände på det i handen. Sedan tog han en tugga och log. ”Åkerö”, sa han. ”Från de gamla träden. De smakar precis som när jag var en liten pojke.”
Den gamla stigen ute i skogen ligger mörk och stilla mellan granarna och väntar på nästa söndag. Och i stallet tuggar Hasse långsamt på det sista höet, med en svag doft av äpple kring mulen. God natt.
