Det var en gång en liten vulkan som hette Mullra. Han satt mitt på en grön ö i ett blått hav, och han var inte större än en kulle. De stora vulkanerna långt borta vrålade och sprutade eld. Mullra gjorde bara små moln av ånga.
Varje morgon såg han vågorna.
De gick: klask, drag, klask, drag.
Varje morgon såg han måsarna.
De gled: vipp, vipp, vipp.
”Jag vill också”, sa Mullra till ingen. ”Jag vill dansa.”
En morgon landade en tärna på hans topp. Hon hette Sippe, och hon hade långa, spetsiga vingar.
”Vad gör du?” sa hon.
”Jag övar”, sa Mullra. Han skakade lite. Ett par stenar rullade. ”Det är ingen dans. Det är bara stenar.”
Sippe lade huvudet på sned. ”Dansar du med något?”
”Med vad?”
”Med något annat. Vågorna dansar med vinden. Jag dansar med luften under vingarna. Vad dansar du med?”
Mullra tänkte. ”Jag har bara mig själv.”
”Dansa med det som finns inuti dig då”, sa Sippe. ”Kan du känna något?”
Mullra kände efter. Djupt där nere, under sten och jord, fanns det något. En långsam bultning. Som ett hjärta som slog väldigt sällan.
Bump.
Lång paus.
Bump.
”Det där”, sa han.
”Vänta på det då”, sa Sippe. ”Och när det kommer, rör dig.”
Mullra väntade. Det var svårt. Han ville gärna skaka hela tiden. Men han väntade.
Bump.
Han släppte ut en liten pust ånga. Hysss.
Bump.
En pust till. Hysss.
Bump. Hysss. Bump. Hysss.
Sippe flög i cirklar över honom. ”Där”, sa hon. ”Det är din dans.”
Snart kom kaninerna för att titta. Sedan kom sköldpaddorna upp från stranden. Han höll bara takten.
Bump. Hysss. Bump. Hysss.
På kvällen, när solen blev röd, slutade han. Ångan lade sig. Sippe satt på kanten av hans krater.
”Tack”, sa Mullra.
”Det var ditt hjärta”, sa Sippe. ”Jag pekade bara.”
Den natten sov Mullra, medan havet fortsatte att klaska, och måsarna sov på klipporna, och långt inne i ön bultade det fortfarande, långsamt, som en trumma under jorden.
Bump. Paus. Bump. Paus. Bump, du. Det är öns hjärta. Eller ditt. Sov i takt med det. God natt.
