Det var en gång en bläckfisk som hette Ollie, och som kunde skifta färg. Inte bara till brunt och grått och sandfärgat, som de flesta bläckfiskar. Ollie kunde bli röd som en jordgubbe, grön som tång, gul som en citron och blå som himlen ovanför vattnet. När han var glad blev han alla färgerna på en gång.
De små fiskarna på revet älskade det. ”Gör det igen, Ollie!” ropade de, och Ollie blinkade en regnbåge åt dem.
En kväll kom den gamla sköldpaddan Sigrid simmande förbi. Sigrid visste allt om havet. Hon hade simmat runt hela jorden två gånger och var på väg runt den för tredje gången.
”Ollie”, sa hon. ”Har du hört talas om Havets pärla?”
”Nej”, sa Ollie och blev nyfiket orange.
”Det finns en grotta bakom de svarta klipporna”, sa Sigrid. ”Längst in i den lyser Havets pärla. På natten kan man se ljuset från den ända hit. Har du aldrig sett det?”
Det hade Ollie inte. På natten var revet mörkt. De små fiskarna gömde sig bland korallerna och var rädda för de stora skuggorna.
”Kan man ta med den hem?” frågade Ollie. ”Då kunde revet vara ljust på natten.”
”Försök”, sa Sigrid. ”Men kom tillbaka och berätta för mig vad du hittade.”
Ollie simmade bort till de svarta klipporna. Grottan var smal och mörk, och vattnet var kallt. Han gjorde sig vit så att han kunde se lite bättre. Han simmade längre in. Och längre.
Grottan var tom.
Det fanns ingen pärla. Bara en stor, slät vägg längst in, blank och vit och skimrande. Pärlemor, hela vägen från botten till taket.
Ollie blev besviken och grå.
Väggen blev också grå.
Ollie blinkade. Han blev förskräckt och röd. Väggen blev röd. Den kastade ett rött sken ut ur grottan, ut över klipporna och ner över sanden.
Ollie blev långsamt grön. Väggen blev grön. Han blev blå. Väggen blev blå. Han blev gul och lila och orange på en gång, och väggen kastade ut alltihop i havet som en jättestor, färgad lykta.
Utanför grottan var vattnet fullt av ljus.
När Ollie kom tillbaka väntade Sigrid vid revet.
”Det fanns ingen pärla”, sa Ollie.
”Nej”, sa Sigrid. ”Vad fanns det då?”
Ollie tänkte efter. ”Det fanns en vägg”, sa han. ”Och sedan fanns det jag.”
”Och vad hände när ni var två?”
”Då blev det ljust.”
Sigrid nickade långsamt, på det sätt som gamla sköldpaddor nickar. ”Många har letat efter den där pärlan”, sa hon. ”Men ljuset har bara funnits där när någon hade med sig färger.”
Den natten simmade Ollie tillbaka till grottan. Han lade sig tillrätta framför pärlemorväggen. Han blev mjukt blå. Inte för starkt. Bara blå.
Ute på revet blev vattnet blått. Inte ljust som på dagen. Men ljust nog för att de små fiskarna kunde se varandra. Ljust nog för att de stora skuggorna bara var skuggor.
”Det är Havets pärla”, viskade de små fiskarna och lade sig att sova.
Ollie hörde det inte. Han hade somnat. Men han fortsatte att vara blå, också medan han sov.
Sov gott, du. Om ditt rum är lite mörkt i natt, så tänk dig en bläckfisk långt ute i havet som lyser blått för dig, också medan han själv sover. God natt.
