Det var en gång en ung älva som hette Pil. Hon var så lätt att hon kunde sitta på ett bokblad utan att det böjde sig, och hon bodde i en gammal ekskog där älvorna hade en kung. Kungen hette Ruske. Han var äldre än alla andra i skogen, och hans skägg var så långt att han kunde använda det som halsduk på vintern.
Varje höst fick älvkungen en ny krona. Den var gjord av ett ekollon med hatt på: den lilla sträva skålen på toppen var själva kronan, och det släta bruna ekollonet satt inuti som en ädelsten. Kungen bar den hela vintern. På våren lade han den på ett säkert ställe. Och nästa höst hittade älvorna ett nytt ekollon, ett av de finaste, och då fick han en ny.
Men i år var det något som inte stämde.
”Var är förra årets krona?” frågade Pil en dag medan de samlade ekollon. ”Den ska ju ligga i skattkammaren, tillsammans med de andra.”
Älvorna tittade på varandra. I skattkammaren, en håla under en rot, låg kronor från många år. Små, mörka, torra ekollon i var sin skål, på rad. Men förra årets plats var tom.
”Kungen har glömt att lägga in den”, sa en av de gamla älvorna. ”Han har glömt var han lade den.”
Kung Ruske var lite generad. ”Jag lade den på ett säkert ställe”, sa han. ”Det är jag alldeles säker på. Jag kommer bara inte ihåg vilket.”
Pil började leta.
Hon letade i kungens sovkammare, i ett hål i en gammal stubbe. Ingen krona. Hon letade under hans stol, som var en gammal svamp. Ingen krona. Hon frågade mössen som bodde bredvid. De hade inte sett den.
”Försök minnas”, sa hon till kungen. ”Vad gjorde du den dagen?”
Kung Ruske slöt ögonen. ”Det var vår”, sa han långsamt. ”Det hade regnat. Jag gick en promenad ut på gläntan, för solen hade kommit fram. Och så blev jag varm i huvudet. Så jag tog av mig kronan. Och så satte jag mig på en mosstuva och tog en tupplur.”
”Och sedan?”
”Sedan vaknade jag och gick hem”, sa kungen. ”Utan krona, förstår jag nu.”
Pil sprang ut på gläntan. Där fanns massor av mosstuvor. Hon gick från den ena till den andra och lyfte försiktigt på mossan. Ingen krona. Ingen krona. Ingen krona.
Vid den sista mosstuvan, längst ut vid kanten, där solen föll bäst, stod något som inte hade funnits där förut. Det var ett litet träd. Inte större än Pil själv. Det hade en tunn brun stam och fyra gröna blad med mjuka runda flikar.
Det var en ek.
Och nere vid roten, halvt gömd i mossan, låg en liten sträv skål. En ekollonhatt. Tom.
Pil satte sig på huk och tittade. Ekollonet hade legat i den fuktiga mossan hela våren. Och sedan hade det gjort det som ekollon gör när ingen plockar upp dem. Det hade skickat ner en rot och upp ett skott.
Hon hämtade kungen. Det tog en stund, för han gick långsamt. När han såg det lilla trädet stod han länge och sa ingenting. Sedan tog han upp ekollonhatten och satte den på huvudet. Den var tom nu och lite för stor.
”Den är inte borta”, sa han. ”Den har bara blivit något annat.”
Älvorna kom från hela skogen för att titta. De bestämde att förra årets krona skulle få stå kvar där den stod. Pil satte fyra små pinnar runt den, så att ingen skulle trampa på den.
Den kvällen fick kung Ruske sin nya krona, ett stort och blankt ekollon med en fin sträv hatt. Han lovade att lägga den i skattkammaren till våren. Pil lovade att påminna honom.
Ute på gläntan stod den lilla eken i mörkret med sina fyra blad. Den skulle stå där i många hundra år. Och om några år, när den blev stor, skulle den själv göra ekollon. Ett av dem skulle bli en krona.
Ute på gläntan står en kungs glömda krona i natt, med fyra gröna blad och fyra små pinnar omkring sig. Nästa år har den kanske sex blad. God natt.
