Det var en gång en liten sjöjungfru som hette Selma. Hon hade en stjärt som var grön som flaskglas, och hon hade en enda skatt i hela världen: en pärla lika stor som ett körsbär, som lyste svagt i mörkret.
Hon hade hittat den i ett ostron när hon var alldeles liten. På kvällen lade hon den i ett musselskal bredvid sin säng av tång, och då lyste den hela natten, svagt och vitt, som en liten måne.
En morgon var skalet tomt.
Selma letade överallt. Under tången. Mellan stenarna. Inne i den gamla krukan där hon gömde sina finaste snäckor. Pärlan var borta.
”Har någon sett min pärla?” frågade hon.
En hummer viftade med antennerna. ”Jag såg något vitt i natt”, sa han. ”Det simmade förbi vid klippan. Långt och smalt. Med pärlan i munnen.”
Selma visste vem som var lång och smal och simmade på natten. Det var ålen.
Han bodde i ett hål under den stora, svarta klippan, där ingen annan ville bo, för att det var så mörkt. Ingen kände honom riktigt. Han kom bara ut på natten.
Selma simmade dit. Hon lade sig framför hålet. Hon kunde inte se in.
”Ål”, sa hon. ”Är du där?”
Det var tyst länge. Sedan kom ett smalt, grått huvud långsamt fram i öppningen. Han hade små, svarta ögon som knappt tålde ljuset.
”Jag heter Ålbert”, sa han lågt. ”Och ja. Jag har den.”
”Varför tog du den?”
Ålbert drog tillbaka huvudet lite. ”För att det är så mörkt här inne”, sa han. ”Alltid. Jag ser den lysa hos dig varje natt när jag simmar förbi. Jag ville bara se hur det var att ha ljus.”
Selma tittade in i hålet. Längst in, långt ner, kunde hon se ett svagt, vitt sken. Pärlan låg på botten av grottan, och runt den kunde hon se väggarna. Små stenar. Ett gammalt skal. En liten bit sand som Ålbert hade sopat alldeles ren.
”Jag ger tillbaka den”, sa Ålbert. ”Det var fel att ta den.”
Han försvann och kom tillbaka med pärlan i munnen. Han lade den försiktigt i Selmas hand.
Hon stod med den en stund. Sedan tittade hon på det svarta hålet.
”Vänta”, sa hon. ”Jag har en idé.”
Den natten simmade hon bort till Ålberts klippa med en liten tångvippa i handen. Hon satte sig framför hålet och började vifta med vippan i vattnet.
Där vippan rörde vid vattnet började det lysa. Blått. Tusentals små gnistor som blinkade och slocknade, som stjärnor som hade fallit i havet. Det var mareld, alger så små att man inte kunde se dem förrän man rörde vid vattnet. Då lyste de.
Hon viftade in i hålet. Gnistorna flög in. Grottan lyste blått, ända in till botten.
Ålbert stack fram huvudet. Han sa ingenting på länge.
”Det är vackrare än pärlan”, sa han till slut.
”Det håller inte så länge”, sa Selma. ”Man måste fortsätta vifta.”
”Det kan jag lära mig”, sa Ålbert.
Hon gav honom vippan. Han tog den försiktigt i munnen och viftade. Det lyste.
Selma simmade hem. Hon lade pärlan i sitt skal vid sängen. Den lyste vitt. Och långt borta, vid den svarta klippan, kunde hon se ett litet blått glittrande som fortsatte och fortsatte, tills hon somnade.
Långt nere i havet, du, viftar en ål med en tångvippa så att hans grotta lyser blått. Han sköter sitt eget ljus i natt. Du kan bara blunda. God natt.
