Det var en gång en ung drake som hette Draco. Han var rödbrun som höstlöv, hade vingar som fortfarande var lite för stora för honom och bodde högt uppe på en klippa där vinden alltid blåste.
Hans farmor hade berättat för honom om dalen.
”Den ligger mellan de två bergen som ser ut som sovande katter”, sa hon. ”Där finns en sjö som är grön som ett öga, och gräs så mjukt att man sjunker ner i det. Där bor djur som ingen annan någonsin har sett. Men den är dold.”
”Hur dold?”
”Den visar sig inte för vem som helst.”
Draco ville hitta den. Han flög ut en morgon med vinden i ryggen och hittade de två bergen. De såg verkligen ut som katter som låg med svansarna lindade om sig och sov. Mellan dem låg en djup vit dimma, tät som mjölk.
Han flög ner i den. Han kunde inte se någonting. Han flög nästan in i en klippvägg. Han flög upp igen och försökte på ett annat ställe. Dimma. Han landade på en sten och sprutade eld ner i dimman för att bränna bort den. Det fräste och ångade, och sedan var dimman lika tät som förut.
Han flög fram och tillbaka hela dagen. Till slut var han så trött att han landade på en liten avsats i bergssidan och lade huvudet på tassarna.
”Du blir aldrig bra på det på det sättet”, sa en liten röst.
Draco lyfte huvudet. På en tuva ljung bredvid honom satt en älva. Hon var inte större än en kotte, hade vingar som en trollslända och en hatt gjord av en ekollonskopp.
”Vem är du?” sa Draco.
”Nelly”, sa älvan. ”Jag bor här. Jag har sett dig flyga runt och runt och spruta eld i dimman hela dagen. Det var mycket underhållande.”
Draco blev lite generad. ”Jag letar efter dalen.”
”Det kan jag se.” Nelly lade benen i kors. ”Dalen visar sig inte för någon som letar.”
”Vad gör den då?”
”Den visar sig för någon som väntar.”
Draco förstod det inte. Men han var för trött för att flyga mer. Så han blev liggande på avsatsen, och Nelly blev sittande på sin ljung, och sedan blev det kväll, och sedan blev det natt.
Det var en stilla natt. Dimman låg under dem som ett täcke. Ovanför dem tändes stjärnorna, en efter en. Det var kallt, och Draco lindade svansen om sig, precis som bergen. Nelly kröp in under hans vinge, där det var varmt, och sa ingenting mer.
Draco sov lite. Vaknade lite. Sov igen.
Någon gång i nattens djupaste timme hörde han något. Ett litet plask, långt där nere. Som en fisk som hoppade. Han lyfte huvudet, men det fanns bara dimma.
”Ligg kvar”, mumlade Nelly under vingen. ”Inte än.”
Han lade ner huvudet igen.
En stund senare hörde han en uggla. Sedan ett ljud som en klocka, eller kanske var det vatten som droppade från en sten. Sedan ingenting på länge.
Sedan började himlen bli grå i kanten.
”Nu”, viskade Nelly. ”Sitt stilla. Rör dig inte. Andas långsamt.”
Draco satte sig upp. Han satt alldeles stilla. Han andades in genom näsan, långsamt, och ut igen, långsamt, utan att det kom så mycket som en gnista.
Och solen gick upp bakom det ena kattberget.
Det första ljuset träffade dimman. Den blev gyllene. Sedan rosa. Och sedan, väldigt långsamt, som när någon drar av ett lakan från en säng, började den lyfta.
Först såg han toppen av ett träd. Sedan ett till. Sedan en hel skog av ljusgröna björkar. Sedan glimmade det där nere, och där låg sjön, grön som ett öga, precis som farmor hade sagt. Runt sjön fanns gräs så mjukt och tätt att det såg ut som päls. Och på gräset gick det djur.
Hjortar med silvergrå päls. Små harar med långa vita öron som lyste i solen. Svanar som var alldeles svarta, med röda näbbar. Och ute på sjön simmade något stort och stilla som stack upp en lång hals ur vattnet och tittade på honom.
Draco höll andan.
Inget av djuren blev rädd. De tittade upp på honom, allihop, som om de hade vetat att han suttit där hela natten. Sedan fortsatte de med det de höll på med.
”Får jag flyga ner dit?” viskade Draco.
”Inte i dag”, sa Nelly. ”I dag ska du bara titta. Det brukar räcka första gången.”
Så Draco tittade. Han såg hur en hjort drack ur sjön. Hur det stora stilla djuret i sjön dök och var borta med en liten ring på vattnet.
Han tittade tills solen stod högt. Sedan kom en lätt vind, och dimman lade sig mjukt tillbaka över dalen igen, som ett täcke över ett barn som sover.
Draco flög hem samma eftermiddag. Han var trött ända in i vingarna.
”Hittade du den?” frågade farmor.
Draco nickade. ”Jag hittade den inte”, sa han. ”Jag väntade på den.”
Farmor log så att hennes gamla tänder glimmade. Hon sa ingenting. Hon flyttade bara lite på sig, så att han kunde ligga tätt intill henne i grottan, och lade sin stora vinge över honom.
Han somnade på en gång. Och någonstans bakom de två sovande bergen låg dalen och sov också, under sin dimma.
Så är det med vissa saker. De kommer bara när man ligger alldeles stilla. Sömnen är en av dem. Andas långsamt, precis som Draco, och vänta bara. God natt.
