Det var en gång en zombie som hette Mumle, och han började i klass 2b en måndag i mars.
Han var lite grönaktig i huden och lite sned i ryggen, och han gick med små, släpande steg. Han hade en ryggsäck med dinosaurier på och en matsäck som hans mamma hade gjort. Hon var också zombie. Hon stod i dörren och vinkade med en hand som satt lite löst.
”Det här är Mumle”, sa läraren Bodo. ”Han har precis flyttat in i det lilla huset vid kyrkogården. Var snälla mot honom.”
Ingen sa något. Alla tittade.
Mumle satte sig på den lediga platsen bredvid Ruben. Ruben flyttade sin stol en pytteliten bit bort. Inte mycket. Bara lite.
”Hej”, sa Mumle. Det lät som en dörr som knarrade.
”Hej”, sa Ruben.
Det visade sig att Mumle var bra på många saker. Han var bra på att rita, särskilt spindlar. Han var bra på att hålla andan, eftersom han inte riktigt behövde andas. Och han luktade inte som Ruben hade trott. Han luktade jord och en liten aning pepparmynta, för hans mamma gav honom pepparmyntspastiller.
Men han var inte bra på att springa.
På torsdagen hade de idrott. De skulle spela brännboll. Ruben och Mumle hamnade i samma lag.
När det blev Mumles tur att slå träffade han bollen helt perfekt. Den flög långt ut över hela planen. Alla skrek. Mumle började springa. Han släpade sig fram mot första basen. Sedan andra basen. Han var långsam, men han sprang. Och då, vid tredje basen, ramlade hans arm av.
Den låg bara där i gräset.
Alla stannade. En flicka skrek. Läraren Bodo tappade sin visselpipa.
Mumle tittade ner på sin arm. ”Åh nej”, sa han. ”Inte igen.”
Ruben sprang fram till honom. Han plockade upp armen. Den var kall och lite tung, men den var inte äcklig, egentligen. Det var bara en arm.
”Gör det ont?” frågade han.
”Nej”, sa Mumle. ”Den ramlar bara av ibland. Mamma brukar sy fast den.”
Ruben tittade sig omkring. Vid läraren Bodos väska låg en stor rulle vit sporttejp.
”Får jag låna den?” ropade han.
Läraren Bodo nickade. Han hade fortfarande inte hittat sin visselpipa.
Ruben höll armen mot Mumles axel. Sedan tejpade han. Runt och runt och runt, tolv varv, tills den satt alldeles fast. Mumle böjde den. Den fungerade.
”Spring”, sa Ruben.
Och Mumle sprang. Från tredje basen till hemmabasen. Långsamt och snett, med en vittejpad axel. Han kom i mål precis innan bollen.
Hela laget jublade. Till och med det andra laget klappade.
På fredagen satt Ruben och Mumle bredvid varandra igen. Ruben flyttade inte bort sin stol. Han flyttade den lite närmare i stället, så att han kunde se hur Mumle ritade spindlar.
Och i Rubens pennfodral låg det nu en liten rulle sporttejp. Man vet aldrig med zombier.
Nu ligger Mumle och sover i sin säng i det lilla huset vid kyrkogården, du, med den tejpade armen över magen. Hans mamma har sytt fast den ordentligt igen. Men tejpen sitter kvar, för han ville behålla den. God natt.
