Det var en gång en liten älva som hette Ljung. Hon bodde i kanten av en mosse, i en tuva av mossa, och hon hade hår som var lika lila som ljungen på sensommaren.
Mitt i mossen bodde Älvmor. Hon var den äldsta älvan i hela trakten, lång och smal som ett vassrör, och varje kväll, när det blev mörkt, gick hon ut på den största stenen i mossen och sjöng.
Hon sjöng Månsången. Den var lång och långsam, och den hade ord som ingen annan kunde komma ihåg. Älvorna sa att det var den som fick månen att gå upp över mossen. Varje kväll sjöng Älvmor, och varje kväll kom månen upp, först som en orange rand bakom björkarna, sedan rund och vit och högt uppe.
Ljung satt alltid i sin tuva och lyssnade. Hon kunde de tre första orden. Resten nynnade hon bara.
En kväll kom Älvmor inte ut på stenen.
Ljung väntade. Det blev mörkare. Grodorna började kväka. Till slut smög hon bort till Älvmors hus, som var gjort av en gammal ihålig björkstubbe, och knackade.
”Kom in”, viskade en hes röst.
Älvmor låg i sin säng med en halsduk av ull och en kopp te med honung.
”Jag har blivit förkyld”, viskade hon. ”Jag kan inte sjunga i kväll. Du får göra det, Ljung.”
”Men jag kan inte orden!”
”Sjung det du kan, då”, viskade Älvmor och slöt ögonen.
Ljung gick ut till den stora stenen. Den var kall och blöt under fötterna. Mossen var alldeles svart. Hon tog ett djupt andetag och sjöng de tre första orden. Sedan kunde hon inte mer.
Hon stod en stund. Sedan började hon nynna. Lågt och långsamt, precis som melodin gick.
Hmmm, hmmm, hmmm.
En groda i närheten slutade kväka. Sedan började den kväka i takt. En annan groda gjorde likadant. Och en tredje. Snart nynnade och kväkte hela mossen, och vinden i vassen visslade lite med.
Ljung nynnade vidare. Hon vågade inte titta upp.
När hon äntligen gjorde det stod det en orange rand bakom björkarna. Den blev rundare och ljusare och steg långsamt upp över mossen, rund och vit och alldeles stilla.
Nästa morgon kom Ljung med nytt te till Älvmor.
”Den kom”, sa hon. ”Månen kom, fast jag inte kunde orden.”
Älvmor log bakom sin halsduk. ”Den kommer varje kväll”, viskade hon. ”Det har den alltid gjort. Det är inte därför man sjunger.”
”Varför sjunger man då?”
Älvmor funderade. ”För att grodorna tycker om det”, viskade hon. ”Och för att det är lite ensamt för månen att gå upp om ingen sjunger.”
Den kvällen var Älvmor fortfarande hes. Så Ljung sjöng igen. Hon kunde fyra ord nu.
Finns det grodor nära där du bor? På sommaren kan man höra dem kväka på kvällarna i diken och dammar. Tänk på dem nu, och på en liten lila älva som nynnar tillsammans med dem. Hmmm. God natt.
