Det var en gång en liten tomte som hette Niko. Han hade sitt hem mellan rötterna på en gammal gran, och han hade hört att om man hittade önskestjärnan fick man en önskan.
En klar decemberkväll gick han ut för att leta.
Han gick över mossen. Ingen stjärna.
Han gick förbi den stora stenen. Ingen stjärna.
Han gick ner till den lilla sjön. Och där, mitt i vattnet, låg den. En stor, vit, skinande stjärna som gungade alldeles lätt.
Niko höll andan. Han blundade. Han önskade.
Han önskade sig inget stort. Han hade tänkt länge på det, och han hade kommit fram till att han inte saknade något stort. Så han önskade sig det han allra helst ville ha.
”Jag önskar”, viskade han, ”att det är extra smör i gröten i morgon.”
Han öppnade ögonen. Stjärnan låg fortfarande i sjön. Han tittade upp.
Uppe på himlen lyste samma stjärna. Precis samma. Den i sjön var bara en spegelbild.
”Jaså”, sa Niko. Han skämdes lite. Han hade önskat sig något av en spegelbild.
Han gick hem.
Nästa morgon blev det gröt. Mitt i gröten låg en klick smör. En stor klick. Den största han någonsin hade sett. Den smälte till en gul sjö.
”Varför så mycket smör?” frågade han sin mamma.
”För att du såg så frusen ut när du kom hem i går”, sa mamma.
Niko åt upp hela gröten. Han tittade ut genom fönstret, upp mot himlen, där stjärnorna höll på att blekna.
Det var nog inte stjärnan. Men kanske lite.
Vad skulle du önska dig om du bara fick önska något litet? Önska det nu, innan du somnar. Kanske finns det en mamma eller pappa som hör det. God natt, lilla önskare.
