Det var en gång en pojke som hette Einar, och han hittade en stig som alla andra hade glömt.
Det var i Trollskogen. Så kallade alla i byn den stora, mörka skogen bakom kyrkan, eftersom träden var så gamla och knotiga att de liknade troll som stod stilla. Einar var sju. Han var i skogskanten med sin mamma för att plocka björnbär, och han hade sin egen lilla hink.
Medan mamma plockade i den stora busken gick Einar en bit längs kanten. Och då såg han den. Mellan två stora bokträd, nästan gömd av ormbunkar och vissna löv, fanns det en smal stig. Den slingrade sig in mellan träden och försvann.
”Mamma!” ropade han. ”Här är en stig!”
Mamma kom. Hon tittade länge på den.
”Den har jag aldrig sett”, sa hon. ”Och jag har plockat bär här sedan jag var liten.”
”Får jag gå in där?”
”Inte ensam”, sa mamma. ”Men vi kan gå en liten bit tillsammans. Du går först, men så nära mig att jag når dig. Och när jag säger att vi vänder, då vänder vi.”
Så gick de in på stigen. Einar gick först med hinken. Stigen var mjuk av gamla löv, och det luktade svamp och fuktig jord. Efter en bit kom de till en stor gren som låg tvärs över stigen, och bakom den satt det någon på en sten.
Han var inte större än Einar. Han hade en näsa som en potatis, ögon som två små, svarta bär och ett långt, grått skägg med mossa i. Hans kläder var bruna som bark, och hans fötter var bara och väldigt stora.
Einar stod alldeles stilla. Mamma lade handen på hans axel.
”God dag”, sa trollet. Hans röst lät som en sten som rullar. ”Jag är Trollfar. Det var på tiden att någon hittade min stig.”
”Varför var den borta?” frågade Einar.
”Den var inte borta”, sa Trollfar. ”Den var glömd. En stig är bara en stig så länge någon går på den. När ingen går där växer den igen. Ormbunkarna kommer. Löven faller. Till slut kan ingen se den längre. Mina fötter är inte tunga nog att hålla den öppen ensam.”
Han tittade på den stora grenen. ”Och så är det grenen. Den har legat där sedan förra vintern. Jag kan inte flytta den.”
Mamma tittade på grenen. Sedan tog hon tag i ena änden. Einar tog tag i den andra. Den var tung, men tillsammans kunde de dra den åt sidan, in bland ormbunkarna.
Trollfar klappade i sina stora händer. ”Kom”, sa han.
Han gick först nu. Inte långt. Bara runt ett stort, mossbeväxt träd. Och där, mellan rötterna, fanns det en liten källa. Vattnet bubblade upp ur marken, klart och kallt, och rann i en tunn stråle ner över några stenar. Runt den växte det pyttesmå, vita blommor.
”Det är min källa”, sa Trollfar. ”Om stigen är öppen kan rådjuren hitta hit och dricka. Och grävlingen. Och fåglarna.”
”Nu vänder vi”, sa mamma tyst.
Einar nickade. Han plockade tre vita stenar ur bäcken och lade dem i en liten hög vid stigen. Så att de kunde hitta den igen.
”Kommer ni tillbaka?” frågade Trollfar.
”Varje gång vi plockar björnbär”, sa Einar.
Trollfar log så att skägget lyfte sig. Sedan satte han sig på sin sten igen, och han var så brun och knotig att Einar ett ögonblick inte kunde se om han var ett troll eller en rot.
De gick tillbaka längs stigen. Einar trampade extra hårt för att hålla den öppen.
Tre vita stenar ligger i en liten hög mellan de två gamla bokträden bakom kyrkan. Bakom dem, ser du det, du? Där går en smal stig in till en källa där ett rådjur böjer huvudet och dricker. Trollfar sitter på sin sten precis bredvid och lyssnar på vattnet. God natt.
