Det var en gång en sjöjungfru som hette Fenja, och hon var bäst på att sjunga vaggvisor på hela revet.
Det var inget hon hade bestämt sig för. Det hade bara blivit så. Hon bodde i det varma, turkosa havet vid en liten ö i Karibien, och när hon sjöng lade hon sig på rygg i vattnet och lät tonerna flyta ut mellan korallerna. Då blev fiskarna tysta. Sjöstjärnorna slutade krypa. Till och med de små, flitiga putsarfiskarna stannade och lyssnade.
En förmiddag simmade Fenja förbi en grotta i revet. Det var en stor, låg grotta under ett utsprång av sten, och inifrån kom en djup suck.
”Är det någon där?” frågade Fenja.
”Ja”, suckade rösten. ”Tyvärr.”
Fenja tittade in. På botten av grottan låg en haj. Han var lång och brun och platt, med ett brett huvud och två små skäggtömmar under nosen som liknade ett par mustaschspetsar. Han låg alldeles stilla på sanden med slutna ögon. Men han såg inte ut som om han sov.
”Jag heter Kuno”, sa han. ”Jag är en sjuksköterskehaj. Och jag kan inte somna.”
Fenja simmade lite närmare. Hon hade hört talas om sjuksköterskehajar. De är några av de lugnaste hajarna i havet. De ligger på botten på dagen och vilar, och först när det blir natt simmar de ut. Och de kan något som de flesta hajar inte kan: de kan pumpa vatten genom gälarna medan de ligger stilla, så att de inte behöver simma för att andas.
”Varför kan du inte sova?” frågade hon.
”Lyssna”, sa Kuno.
Fenja lyssnade. Först hörde hon ingenting. Sedan hörde hon det. Krrsk. Krrsk. Krrsk-krrsk.
Det kom från revet precis utanför grottan. En stor, blå och grön fisk med en näbb som en papegoja höll på att gnaga på korallerna. Den tog ett litet bett, tuggade med höga, knastrande ljud och spottade ut ett moln av fin, vit sand bakom sig. Sedan bet den igen.
”Papegojfisken”, sa Kuno. ”Den har gnagt hela förmiddagen. Varenda dag. Krrsk, krrsk, krrsk.”
Fenja visste varför den gjorde det. Papegojfiskar äter de små algerna som växer på korallerna, och då knaprar de i sig lite av korallen också. Det de spottar ut blir till sand. Mycket av den vita sanden på stränderna i Karibien är faktiskt gjord av papegojfiskar.
”Den gör stranden”, sa hon.
”Det är bra för stranden”, sa Kuno. ”Men det är inte bra för mig.”
Fenja funderade. Sedan simmade hon ut till papegojfisken.
”Ursäkta”, sa hon. ”Det är en haj här som gärna vill sova. Skulle du kunna gnaga någon annanstans? Bara i eftermiddag?”
Papegojfisken tittade på henne med sitt runda öga. Den tuggade färdigt. ”Var?” frågade den.
”Borta vid den stora hjärnkorallen”, sa Fenja. ”Där finns massor av alger.”
Papegojfisken simmade dit. Krrsk. Krrsk. Det hördes fortfarande, men nu bara lite, långt bort.
Fenja simmade tillbaka till grottan. ”Bättre?”
”Bättre”, sa Kuno. ”Men nu är jag vaken. Och när man väl är vaken är det svårt att sluta vara det.”
Fenja visste vad hon skulle göra. Hon simmade in i grottan och satte sig på en sten nära öppningen, där ljuset föll in i långa, böljande strimmor. Hon slöt ögonen. Och sedan började hon sjunga.
Det var en sång om tidvattnet. Om hur havet går ut och kommer in igen, långsamt, två gånger om dagen, så som det alltid har gjort, så att allt i havet vaggas, hela tiden, utan att det själv märker det. Hon sjöng den lågt och mjukt, och hon sjöng den många gånger.
Vid tredje versen gled skäggtömmarna under Kunos nos ner i sanden. Vid den fjärde låg han alldeles stilla. Vid den femte andades han så långsamt att sanden framför gälarna bara precis rörde sig.
Fenja slutade sjunga. Hon lyssnade. Kuno snarkade. Det är inget hajar är kända för, men han gjorde det ändå, en liten, bubblande snarkning.
Fenja simmade tyst ut ur grottan.
Kuno sov hela eftermiddagen. När solen gick ner och havet blev mörkt och fullt av stjärnor som speglade sig i ytan vaknade han, utvilad, och gled ut i natten. Han simmade förbi Fenjas hem i en klippskreva och viftade med stjärten. Det var hans sätt att säga tack.
Nu är det din tur, du. När du sover vaknar Kuno ute på revet och simmar långsamt runt i det mörka, ljumma vattnet. Och någonstans i en klippskreva ligger Fenja och nynnar sången om tidvattnet som går ut och kommer in. Låt den vagga dig också. God natt.
