Det var en gång en skogstomte som hette Tott. Han var inte högre än en kantarell, hade en röd luva som var stickad av en bit ullgarn han hade hittat på en stängselstolpe, och han bodde under roten på en gammal gran långt inne i skogen.
Tott älskade mossa. Han samlade på den, så som andra samlar på frimärken. Han hade mjuk, grön väggmossa som han sov på. Han hade tjock, krullig mossa som han använde som filt. Han hade mossa som liknade små palmer, och mossa som liknade stjärnor, och en klump vitaktig vitmossa från myren som kunde suga upp ett helt fingerborg vatten och fortsätta vara blöt i en vecka.
Men det fanns en mossa som han aldrig hade sett. Den mossa som hans gammelfarfar hade berättat om.
”Den lyser”, hade gammelfarfar sagt. ”Som guld. I mörkret. Men bara om man tittar på den på rätt sätt.”
Tott hade letat efter den i många år. Han hade letat under stenar och på stammar och i diken. Han hade hittat massor av mossa. Men ingenting lyste.
En dag i september gick han förbi ett ställe där en stor bok hade blåst omkull. Dess rötter stod upp i luften som en jättehand, och under dem fanns det ett djupt, mörkt hål i marken.
Tott tittade ner i hålet. Det var mörkt och fuktigt där nere och luktade jord. Han kunde nästan inte se någonting.
Han klättrade ner. Han höll i rötterna hela vägen och satte ner fötterna försiktigt. På botten av hålet var det kallt, och ljuset kom bara in genom öppningen långt där uppe.
Han vände sig om för att klättra upp igen.
Och då såg han det.
På väggen i hålet, nere vid marken, där det var som allra mörkast, fanns det något som lyste. Små, gröna prickar, som tusen pyttesmå lampor. De glödde guldgrönt, som ögonen på en katt.
Tott höll andan. Han gick närmare.
Prickarna försvann.
Han klev tillbaka. Prickarna kom igen.
Han flyttade sig lite åt sidan. Borta igen. Tillbaka. Där var de.
Han satte sig ner på marken och funderade. Sedan förstod han. Mossan lyste inte själv. Det var ljuset från öppningen ovanför honom som föll ner på den. Och mossan skickade tillbaka ljuset, rakt mot det håll som det kom ifrån. Bara när han stod mellan mossan och öppningen kom det tillbaka till hans ögon. Som en spegel som bara vände åt ett håll.
”På rätt sätt”, sa Tott högt. ”Med ryggen mot ljuset.”
Han satte sig alldeles stilla med ryggen mot öppningen och tittade på väggen. Hela den nedersta delen av hålet glittrade av grönt guld.
Han tog ingenting med sig hem. Det var en mossa som bara trivdes i de mörkaste, fuktigaste hålen, och om han tog med den hem under granen skulle den inte trivas där. Så han satt bara och tittade, tills ljuset från öppningen blev grått och sedan blått. Till slut fanns det inget mer ljus att skicka tillbaka, och guldet försvann.
Tott klättrade upp längs rötterna och gick hem i skymningen.
Den kvällen låg han på sin väggmossa under sin krulliga mossfilt och tänkte på hålet under den kullfallna boken. På mossan som lyste som guld, men bara när man satt med ryggen mot ljuset och var stilla tillräckligt länge.
Han skulle komma tillbaka i morgon. Gammelfarfar hade haft rätt. Människorna kallar den lysmossa, hade han också sagt. Nu visste Tott varför.
Långt inne i skogen, du, sitter en liten guldmossa i ett hål under en kullfallen bok. I natt finns det inget ljus att skicka tillbaka. Så den sover i mörkret. God natt.
