Det var en gång en flicka som hette Josefin, och hon bodde i en liten stad vid havet, där det fanns en hamn med fiskebåtar, en glasskiosk och en lång pir av stora grå stenar.
En morgon i juni var det något i hamnen.
Det var hamnfogden Jens som såg det först. Han stod på piren med sitt kaffe och fick syn på en grå rygg som kom upp ur vattnet, och en liten fena och en pust. Pfff.
”En delfin”, sa han. ”En öresvin. Alldeles ensam.”
Före lunch stod halva stan på piren. Josefin stod längst fram med sin mamma. Delfinen simmade runt i hamnen, långsamt och nyfiket. Den kom ända fram till piren och tittade upp på dem med ett litet mörkt öga. Sedan pustade den igen och försvann.
”Varför är den ensam?” frågade Josefin.
”Ibland lämnar en delfin sin flock”, sa Jens. ”Ingen vet riktigt varför. Då hittar den ett ställe den tycker om och stannar där ett tag. Den här tycker tydligen om oss.”
Han satte upp en skylt på piren. Där stod det: Titta gärna. Men rör inte delfinen, och simma inte ut till den. Den är ett vilt djur.
”Den är stark”, sa han till Josefin. ”Den är större än en vuxen man. Om den blir rädd kan den slå med stjärten utan att mena det. Den ska få bestämma själv.”
Så varje dag efter skolan cyklade Josefin ner till piren. Hon satte sig på samma sten och väntade. Vissa dagar kom delfinen inte. Andra dagar kom den med en gång.
Hon började känna den. Den hade ett litet hack i ryggfenan. Den tyckte om att ligga och guppa precis vid fiskebåtarnas förtöjningar. Och när en båt gick ut kom den farande och red på vågen framför fören, hoppade och snurrade och var så glad att alla på piren klappade händerna.
”Den leker”, sa Jens. ”Den har ingen att leka med, så den leker med båtarna.”
Josefin gav den ett namn. Hon kallade den Tjepp, för det var det ljudet den gjorde när den stack upp huvudet. Ett litet högt klickljud. Tjepp.
Varje dag sa hon hej till den. ”Hej, Tjepp.” Och ibland, när hon sa det, simmade Tjepp fram och tittade på henne. Det var nog bara en slump. Men det kändes inte som en slump.
Hela sommaren var Tjepp i hamnen. Sedan kom augusti, och vattnet blev kallare. En morgon var den inte där. Inte nästa morgon heller. Eller nästa.
Josefin satt på sin sten.
”Den har simmat vidare”, sa Jens och satte sig bredvid henne. ”Det gör de. Kanske har den hittat en flock.”
”Kommer den tillbaka?”
”Det vet ingen. Vissa gör det.”
Han visade henne något i sin telefon. En bild som en annan hamnfogde hade skickat, från en hamn längre upp längs kusten. En grå rygg. En ryggfena med ett litet hack.
Josefin log så stort att Jens skrattade.
Det är mörkt över hamnen nu, och fiskebåtarna ligger och gungar vid piren. Någonstans ute i det mörka vattnet simmar en delfin med ett hack i fenan. Kanske säger den tjepp. God natt.
