Det var en gång en flicka som hette Alva, och hon var sju år och helt tokig i bläckfiskar. Hon hade läst alla böckerna om bläckfiskar på barnbiblioteket. Allihop. Tre gånger.
”Finns det inga fler?” frågade hon bibliotekarien en tisdagseftermiddag.
Bibliotekarien hette Henning. Han hade glasögon i ett snöre runt halsen och en kofta med läderlappar på armbågarna. Han knappade något på sin dator och kisade.
”Det finns en till”, sa han. ”Men den står inte här ute. Den står i magasinet.”
”Vad är ett magasin?”
Henning tittade på Alvas pappa, som stod precis bakom henne med en trave deckare under armen. ”Har ni tio minuter?”
Det hade de.
Henning tog fram en stor nyckelknippa ur lådan. Han gick bort till en grå dörr bakom lånedisken, som Alva aldrig hade lagt märke till. Det stod ingenting på den. Den såg ut som dörren till en städskrubb.
”Här”, sa Henning och låste upp, ”är den gömda portalen.”
Bakom dörren fanns en trappa. Den gick nedåt, och nedåt, och den luktade källare och papper. Längst ner tände Henning ljuset, och lysrören i taket blinkade till, ett efter ett, ända bort till andra änden av ett väldigt långt rum.
Alva stod alldeles stilla.
Rummet var fullt av hyllor. Men de stod inte med gångar emellan, som uppe på biblioteket. De stod tätt ihop, sida vid sida, så tätt att man inte kunde sticka in ett finger mellan dem. Och på gaveln av varje hylla satt ett stort, runt hjul, precis som en ratt på ett skepp.
”Hur kommer man in till böckerna?” frågade hon.
”Man gör en gång”, sa Henning. Han tittade på en liten lapp. ”Hylla nitton.” Sedan visade han Alva hjulet på hylla tjugo. ”Vrid.”
Hon vred. Det var tungt i början, och sedan plötsligt lätt. Med ett lågt mullrande började hyllorna glida. Inte bara en. Hela raden flyttade sig, långsamt, på skenor i golvet. Och mellan hylla nitton och hylla tjugo öppnade sig en smal gång, som en dörr som går upp i en vägg.
”Den gömda portalen”, viskade Alva.
”Nu är den öppen”, sa Henning. ”Gå in och hitta nummer femhundranittiofyra.”
Alva gick in i gången. Hyllorna var höga på båda sidor. Det fanns böcker med läderrygg och böcker med tygrygg och böcker som var så gamla att titeln hade nötts bort. Det var halvmörkt och tyst, och det luktade damm och lim.
Hon hittade den på näst nedersta hyllan. Den var grön och tjock och hette ”Havets bläckfiskar”. På framsidan fanns en teckning av en jättebläckfisk som höll på att linda sina armar runt ett skepp.
”Den är från nittonhundrasextiotvå”, sa Henning. ”Det är inte så många som frågar efter den längre.”
Alva öppnade den försiktigt. På insidan av omslaget satt en liten pappersficka, och i fickan fanns ett gammalt kort med datum stämplade i lila. Det var lånekortet. Varje gång någon hade lånat boken hade de fått en stämpel.
Den första stämpeln var från oktober 1962. Den sista var från mars 1989.
”Vem har lånat den?” frågade hon.
”Det vet vi inte”, sa Henning. ”Men någon har gjort det. Tjugofem gånger.”
Alva räknade stämplarna. Det stämde. Tjugofem. På ena sidan fanns det också en liten fläck. Den såg ut som choklad.
”Får jag ta med den hem?” frågade hon.
Henning nickade. ”Men du måste komma ihåg att vrida tillbaka hjulet. Annars kommer man inte in till hylla tre och fyra i morgon.”
Alva gick ut ur gången och vred hjulet åt andra hållet. Med ett lågt mullrande gled hyllorna ihop igen. Portalen stängdes, och man kunde inte se att det någonsin hade funnits en gång där.
Uppe vid disken tog Henning fram en gammal stämpel ur en låda. Den var av trä och mässing, och han blåste bort ett litet moln av damm från den. Han tryckte den i en lila stämpeldyna och satte en stämpel precis under den från 1989.
Där stod dagens datum.
”Nummer tjugosex”, sa han.
Den kvällen låg Alva i sin säng och läste om jättebläckfiskar som hade ögon stora som tallrikar. Pappa läste de svåra orden. Efteråt lade hon tillbaka lånekortet i pappersfickan, väldigt försiktigt, och lade boken på nattduksbordet.
Tjugofem andra barn hade läst den före henne. Kanske under täcket. Kanske med en kopp varm choklad.
Tjugofem lila stämplar, du, och så en ny. Långt nere under biblioteket står hyllorna tätt ihop nu, och hjulen står stilla. Portalen är stängd för i natt. Sov gott. God natt.
