Det var en gång ett gammalt, glömt hus i slutet av en grusväg utanför byn, och alla barn i stan kallade det spökhuset. Det var Lova och hennes kompis Jesper som tog reda på vad som egentligen bodde där.
Huset var litet och gult, eller det hade varit gult en gång. Nu hade färgen flagnat. Hälften av fönstren var sönderslagna, och taket hängde ner på ena sidan. Ingen hade bott där på trettio år. Trädgården hade vuxit igen med björnbär och brännässlor.
”Det spökar där”, sa de stora barnen. ”På kvällarna kan man se skuggor fladdra ut ur taket. Och man kan höra dem viska.”
Lova och Jesper var nio. De trodde inte på spöken. Inte riktigt. Men de vågade inte heller gå dit ensamma.
Så de frågade Lovas mormor, Birgitta. Hon var biolog.
Mormor lyssnade. Sedan log hon.
”Skuggor som fladdrar ut ur taket i skymningen”, sa hon. ”Och viskningar. Jag tror att jag vet vad det är. Vi går dit i kväll. Men vi går inte in i huset. Golven är ruttna, och taket kan rasa. Vi står ute på vägen och tittar.”
Den kvällen, just när det började skymma, gick de tre ut längs grusvägen. Mormor hade en liten svart låda i handen. Den liknade en gammal radio.
De ställde sig vid den sneda trädgårdsgrinden. Huset låg mörkt och tyst framför dem. En uggla hoade någonstans i skogen. Jesper höll Lova i ärmen.
”Nu väntar vi”, viskade mormor.
De väntade. Himlen blev mörkblå. Den första stjärnan tittade fram.
Och då hände det.
Ur en springa under takfoten kom något ut. Det var litet och mörkt och fladdrade snabbt. Sedan kom en till. Och en till. Och sedan kom de i en jämn ström, fem, tio, tjugo, femtio, små fladdrande skuggor som susade ut från taket och försvann ut över trädgården.
”Spökena!” viskade Jesper.
”Fladdermöss”, sa mormor. Hon slog på den lilla svarta lådan.
Ur lådan kom ett ljud. Tick-tick-tick-ticketicketick. Som en liten motor. Som någon som knäppte väldigt snabbt med fingrarna.
”Det är en fladdermusdetektor”, sa mormor. ”Fladdermöss ropar hela tiden när de flyger. Men så högt att våra öron inte kan höra det. Lådan gör om ljuden så att vi kan höra dem. De ropar, och sedan lyssnar de efter ekot. Då vet de var allting är. Till och med en liten mygga i mörkret.”
Ticketicketick-brrrrt.
”Det där brrrt”, sa mormor, ”det är när den fångar en mygga.”
Lova och Jesper stod med öppen mun. Fladdermössen fladdrade över deras huvuden, över trädgården, in mellan träden, runt och runt. De krockade aldrig med något. De krockade aldrig med varandra.
”Det är dvärgfladdermöss”, sa mormor. ”De väger inte mer än en tesked socker. En enda av dem kan äta tusentals myggor på en natt. Och på dagen hänger de och sover inne i taket, tätt ihop, hela familjen.”
”Är det dem de stora barnen har hört viska?” frågade Jesper.
”Kanske”, sa mormor. ”Om man står alldeles stilla vid huset på dagen kan man ibland höra dem pipa och prassla inne i väggen.”
De stod länge och lyssnade på lådan. Ticketick. Brrrt. Ticketick.
På vägen hem frågade Lova: ”Vad händer om någon river huset?”
”Då måste fladdermössen få ett nytt ställe att bo på först”, sa mormor. ”Alla fladdermöss i Sverige är fridlysta. Man får inte störa dem.”
Nästa dag gjorde Lova och Jesper en skylt. De satte upp den vid grinden till spökhuset.
Där stod det: HÄR BOR FLADDERMÖSS. STÖR DEM INTE.
Spökhuset står mörkt i slutet av grusvägen, och skylten vid grinden skimrar lite i månskenet. Under taket är det alldeles tomt. Alla som bor där är ute och äter myggor. God natt.
