Det var en gång två syskon som hette Frits och Dagny. Frits var tio och trodde inte på spöken. Dagny var sex och trodde på allt.
En regnig söndag på höstlovet tog deras föräldrar med dem till ett gammalt slott i Skåne. Det hade röda murar och ett torn med koppartak som hade blivit grönt, och man kunde gå runt i alla salarna och se hur folk hade bott för tvåhundra år sedan.
Vid ingången stod en guide. Hon hette fru Gyrid och hade en lång grå fläta och en lykta i handen, fast det var dag.
”Välkomna”, sa hon. ”Ni vet väl att det bor en ande här?”
Dagny tog tag i pappas hand. Frits himlade med ögonen.
”Den heter Den Viskande”, sa fru Gyrid. ”Man hör den i väggarna. Men det är inte många som gör det längre. Folk har så bråttom.”
De gick genom riddarsalen, där det hängde stora målningar av män med peruk. De gick genom matsalen, där bordet var dukat med silverbestick för fyrtio personer. De gick genom ett sovrum med en säng som hade tak och gardiner.
I sovrummet satt det ett litet runt mässingslock i väggen bredvid sängen. Det satt i höjd med Dagnys näsa. Det såg ut som en liten trumpet som hade murats in.
”Vad är det?” frågade Dagny.
”Lägg örat mot det”, sa fru Gyrid.
Dagny lade örat mot det. Först hörde hon ingenting. Och sedan, långt borta och ihåligt, som från botten av en brunn:
”Halloooo …”
Dagny hoppade bakåt och skrek. Pappa skrattade. Mamma skrattade. Frits såg lite blek ut.
”Det var Den Viskande!” ropade Dagny.
”Kanske”, sa fru Gyrid. ”Låt oss se vem som svarar.”
Hon ledde dem nerför en smal baktrappa. Den var inte för gäster. Den var mörk och knarrade, och det luktade gammalt trä. Längst ner fanns ett kök med en jättestor spis och kopparkastruller på väggen. Och i väggen bredvid spisen satt ett litet runt mässingslock.
Vid locket stod en annan guide, en ung kille med fräknar. Han vinkade.
”Det är ett talrör”, sa fru Gyrid. ”Ett rör som går genom väggen hela vägen upp till sovrummet. För tvåhundra år sedan låg greven i sin säng och ropade ner i röret när han ville ha sitt morgonte. Då hörde kocken det här nere.”
”Var det han som sa hallo?” frågade Frits och pekade på killen med fräknarna.
”Det var det”, sa killen. ”Men det finns fler rör. Vill ni prova?”
Det ville de. Fru Gyrid följde med upp igen, och Frits och Dagny turades om. Dagny ropade ”MORGONTE!” ner i röret i sovrummet, och långt nerifrån köket kom det tillbaka: ”Det kommer, Ers nåd!” Frits viskade ”Bu”, och kockpojken nere i köket låtsades att han tappade en gryta.
Senare hittade de fler lock. Ett i biblioteket. Ett i barnkammaren. Ett i tornet.
”Vart går det här?” frågade Frits vid locket i barnkammaren.
Fru Gyrid ryckte på axlarna. ”Det vet vi faktiskt inte”, sa hon. ”Röret är igenmurat någonstans inne i väggen. Men ibland, när det blåser riktigt mycket, kommer det ett ljud ur det.”
Frits lade örat mot det. Han hörde ingenting.
De gick ut till bilen. Det hade slutat regna, och himlen var rosa över vallgraven.
”Det finns inga spöken”, sa Frits. ”Det var bara rör.”
”Hur är det med det sista röret?” frågade Dagny.
Frits svarade inte.
Den kvällen blåste det. Det susade i ventilen i Frits rum. Han låg länge och lyssnade på det. Det lät nästan som någon som viskade.
”God natt”, viskade han tillbaka till ventilen. Bara för säkerhets skull.
Någonstans inne i en gammal mur går det ett rör som ingen vet var det slutar, du. I natt är det tyst i det. Greven har fått sitt te, kocken har gått hem, och Den Viskande sover. Det kan du också. God natt.
